Den gröna omställningen är en bluff.

 Den gröna omställningen är en bluff. Författaren Therese Uddenfeldt riktar kritik mot miljörörelsens teknikoptimister som tror att vi kommer att kunna ersätta oljan med förnybar energi. Miljöforskarna Tomas Kåberger och Johan Kuylenstierna ger i en TV-diskussion våren 2018 med Therese Uddenfeldt en mer hoppfull syn på hur vi ska lösa klimatkrisen. (Idévärlden,Programledare: Daniel Sjölin. Del 8 av 8.)

Staffans kommentar:
Ja, omställningen är en bluff, om man med denna omställning menar att minskade koldioxidutsläpp från förbränning av fossila bränslen kommer att varaktigt upprätthålla de livsförutsättningar på jorden, som vi är beroende av för vår existens. Dessa är beroende av att livsmiljöns livsuppehållande förmåga fungerar och den beror i sin tur på väldigt mycket mera än bara på halterna av växthusgaser i luften och på klimatet.
Therese Uddenfeldt har rätt i att vi använder energi, i betydelsen drivmedel, för att hämta resurser från naturen och omvandla dem till "prylar". Denna omvandlingsprocess (som vi i ekonomiska sammanhang benämner ”produktion”) innebär att det mesta av resurserna bryts ned till avfall och föroreningar under själva ”pryltillverkningen”. I slutänden sker detsamma med själva ”prylarna”. Om denna förorening överstiger livsmiljöns förmåga till återskapande, återuppbyggande, av naturresurserna, utarmas och förorenas livsmiljön och undergrävs dess livsuppehållande förmåga. Vad vi talar om är det självreglerande dynamiska systemets avtagande resiliens.
Problemet är alltså inte tillgången till energi (drivmedel). Det är i stället vår användning av drivmedel (energi) för att bryta ned livsmiljön och dennas resurser, utan att ta vederbörlig hänsyn till dennas förmåga att återuppbygga resurser, som är huvudproblemet. Att fortsätta industrisamhällets överdrivna, ja hänsynslösa, omvandlande av naturresurser till ”prylar”, är således motsatsen till både resursförnyelse och till främjande av livsmiljöns livsuppehållande förmåga. Bevisen ser vi utfiskning, avskogning, artutrotning, klimatförändringar m.m.

Om vi inte upprätthåller livsmiljöns livsuppehållande förmåga måste vi, som Therese Uddenfeldt säger, bli betydligt färre till antal eller ”leva på en väsentligt lägre nivå”, d.v.s. ändra livsstil. Kanske båda delarna om vi redan gått för långt i vår exploatering och vårt föroreningsarbete. Egentligen är alltså vår uppgift - för att upprepa budskapet - att radikalt minska resursnedbrytningen i livsmiljön och att varaktigt upprätthålla dennas resursförnyande förmåga och att se till att denna är minst lika stor som resursnedbrytningen.

Att finna och använda ”nya energikällor” t ex kärnkraft, vindkraft, vattenkraft, ”alternativ energi” och allt vad vi hittar på att kalla dem, leder, i industrisamhället, till fortsatt och, i värsta fall, ökad nedbrytning av livsmiljön och dennas resurser och till förstörelse av dess livsuppehållande förmåga. Detta eftersom drivmedlen inte används för att driva resursförnyande processer, d v s processer som omvandlar avfall och föroreningar till resurser. Sådan resursförnyelse förutsätter teknik av helt annan dignitet och med mycket bättre prestanda, än den teknik vi använder oss av i industrisamhället. Den finns bara i naturen och vi förstör den dels genom att bryta ned livsmiljön och dels genom att hindra resursförnyelsen med förment miljövårdande åtgärder, t ex avloppsreningsanläggningar och åtgärder för att "rädda Östersjön".

Jag instämmer i att miljörörelsen har svikit, men har den något annat val, om den skall få politiskt inflytande? Att inte svika innebär att tala sanning om mänsklighetens framfart på jorden och i vårt samhälle är detta oförenligt med att få politiskt inflytande. Detta eftersom denna sanning, på grund av att konsekvenserna av en nödvändig omställning inte är socialt och politiskt accepterade och därför hittills har förkastats i ”bli tagen på allvar” och att det handlar om ”regeringsfäighet”. Jag instämmer också med henne om att omställningen nog blir mycket svårare än vad vi vill påskina. På frågan om vad som kommer att hända då svarar hon "Som tur är, så har vi naturlagar", men hon går inte in på vad dessa naturlagar innebär.

Som jag förstår henne, syftar hon på termodynamikens lagar och deras konsekvenser. De innebär att vår valfrihet inskränker sig till att frivilligt rätta oss efter dem eller att ta konsekvenserna av att inte göra det.

Eftersom vi, i industrisamhället, har valt att försörja oss genom att hämta ut resurser från livsmiljön, omvandla dem till "prylar" med resultat att bryta ned dem till avfall och föroreningar i alldeles för stor omfattning, har vi också valt att bryta ned livsmiljön och dennas resurser snabbare än den förmår reparera sig och förnya sina resurser. Därmed har vi också valt att vi själva och annat liv på jorden får allt svårare att överleva.

Staffan Delin

Staffan Delin var före sin tid

Staffan Delin var före sin tid
Och den har ännu inte hunnit i fatt.
Redan 1982 hade han - sedan länge - perspektivet klart formulerat.
Vi i ”konsumtionssamhället” bekrigar Det Livuppehållande Systemet,
Skapelsen.
Han skrev boken
Naturens teknik och Människans (bok), LTs förlag,
Stockholm 1982, ISBN 91-36-02417-1


En person som tidigt förstod Staffan Delins betydelse var Professor Hubendick. Han var ingen duvunge!
Bengt Hubendick, zoolog, museiman och författare, docent och forskare vid Uppsala universitet, Stockholms högskola och Naturhistoriska Riksmuseet. Han hade ett antal uppdrag runtom i världen för WHO:s räkning och var mer än 20 år chef för Göteborgs Naturhistoriska museum. Han fick professors namn 1980. År 1991 utnämndes han till hedersdoktor vid Göteborgs universitet. Han verkade som skribent för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Göteborgs-Posten. Under 1970- och 1980-talen bidrog han till medvetenheten om miljöproblem och ekologi i Sverige genom böcker som En liten bok om människan på jorden, Den vilsekomna stenåldersmänniskan: om människan i den ekologiska verkligheten och Människoekologi

Följande utgör utdrag ur Professor Bengt Hubendicks, enligt min mening, lysande anmälan av Staffans bok i GP 1982:
”De ekonomiska teorier som vi låter oss styras av har allvarliga brister. De tar inte hänsyn till de grundläggande naturlagar som beskriver beteendet hos materiens minsta byggstenar, och därmed också uppbyggnad och nedbrytning av de resurser som är förutsättningen för vår existens.
I Naturens teknik – och människans, beskrivs dessa naturlagar och konsekvenserna av dem. Här klargörs vad teknik och ekonomi verkligen är, vilket medför att många av våra mest omhuldade fördomar avslöjas. Vi betraktar t.ex. exploatering av naturresurser som produktion. När vi hämtar upp olja ur jordens innandöme säger vi att vi producerar olja, trots att vi egentligen endast förbrukar olja som alstrats i jorden. Vi skulle med samma rätt kunna säga att vi skaffar oss en inkomst då vi går till banken och förbrukar en del av våra sparade medel.
I boken presenteras grunddragen till en ny ekonomi. Denna utgår från att beteendet hos materian varken kan mätas eller styras med hjälp av pengar, eftersom det bara är människors beteende som kan påverkas med hjälp av dem. Vill man mäta verklig produktion och konsumtion, och verkliga kostnader, måste man använda ett rent fysikaliskt mått: information.
Staffan Delin är biokemist och har arbetat med läkemedelsforskning samt med energi- och resursfrågor. Han har varit expert i Energiprognosutredningen 1974 och i naturresursutredningen 1981. Det är en mycket viktig bok, som skulle kunna ge vilsna människor verklighetsförankring… Beslutsfattarna har i sin okunnighet om naturlagarna, valt att belöna prestationer som innebär exploatering, förbrukning och söndermalning av naturresurser. Därigenom har en sådan verksamhet blivit förment lönsam och samhällsnyttig.

Därtill är endast att tillägga, med hänvisning till en känd formulering av Erich Maria Remarque ur boken ”På Västfronten intet nytt”: ’ På denna front, i kriget mot Skapelsen, är det i dag, trettiosju år senare, intet nytt.’
Men så är det också som det har blivit
GUSTAF DELIN
Maj 2019

 

För våra barn så långt detta låter sig göras

En representativ demokrati låter bra och är konstruerad i bästa avsikt men vad innebär den i grunden? Ja, vi väljer ett parti vars visioner vi i huvudsak kan ställa oss bakom. Sedan är det upp till partiledningarna respektive statsministern att vaska fram dem som ska representera oss. I ringa mån kan väljaren påverka sitt partis personval genom att kryssa i den valsedel hen väljer men något CV finns inte tillgång till och frågor som prioriteras är i allmänhet robust förankrade och lämnar lite utrymme för demokrati på ”lägre” nivåer. ”Någon djävla ordning måste råda i ett parti” framhöll en bekant partiledare för ett antal år sedan. Spretar viljorna för mycket förlorar argumentationen kraft. I vissa länder där man förfogar över en mogen och i någon mån förutsägbar valmanskår ingår folkomröstningar i kinkiga frågor.

Nåväl vad vet vi då om ledningsskiktet vi röstar fram. Inte mycket. Det är när det gäller dem som väljs in i Riksdagen ganska anonyma personer vilket även i viss mån gäller dem som erhåller ministerposter. Vad vet vi om deras kunskaper inom de mycket krävande revir för vilka de har accepterat ansvar Kunskapskraven ökar dessutom fortlöpande och deras syn på revirets behov ska marknadsföras i en krets med skilda hjärtefrågor och som därutöver inte alltid är goda lyssnare? Vilka rådgivare ska de samla och lyssna på då de i svåra men sakligt viktiga fall inte alltid kan formulera frågorna eller hålla lycksökare på avstånd.

I många enklare fall går det bra. Man kan bli ense om tagen. Resan fram till dessa ”tag” är dock mödosam att följa i rådande debattklimat. Den bild av inbördes respekt bland dem som agera i beslutsförsamlingen framstår som bedrövligt låg och inte sällan illvillig. Den intresserade lyssnaren får nog uppfattningen att landet styrs av aningslösa medelmåttor bedömt utifrån hur man inom detta ”ärevördiga” kollektiv bedömer varandra utifrån uppkomna avvikande inlägg och därmed dessa inläggs företrädare. I hetare lägen gäller det snart sagt alla. Representerar dessa verkligen valmanskårens syn på seriositet och anständighet. Går det inte att i denna krets framstå som ett föredöme för verbala umgängesformer i samhället.

För närvarande är människor bl.a. intresserade av vår livsstils inverkan på vår framtida tillvaro, på växthusgasernas klimateffekter, på energitillgången och på miljöfaktorers negativa förändringar i största allmänhet. Man har främst kommit att rikta in sig på koldioxidemissionen och eftersom man inte är bekant med termodynamikens första och andra sats har man valt att med andra medel än fossila energibärare ”producera” nödvändig energi för att tillvaron ska kunna fortsätta som vanligt. För de flesta är det dock uppenbart att fossiliserad organisk substans har sitt ursprung i växter och andra organismer. Dvs den har samma komponenter som ”färsk” biomassa med samma ursprung. Låt vara att den färska biomassan är mindre koncentrerad, ej upparbetad genom fermentering, och därför avger mer koldioxid per genererad kWh. Den tänkta ersättningen skulle då istället vara sol, vind-, vattenrörelser och kärnkraft vilkas förmåga att generera el skulle hålla maskineriet igång tills nya hinder uppenbaras. På vissa håll går det till viss del men där man inte har tillgång till vatten- och kärnkraft går det inte. I stora delar av världen sker genereringen av el faktiskt till över 90 procent med fossilt material. Man har sol men utrustning för solenergifångst är dyr i denna skala och kräver mycket underhåll, ”ordnad” infrastruktur och god administration. Med tiden tänker man sig att detta kan lösas med tekniska innovationer genom att frigöra mänsklig intelligens och dådkraft medan andra betraktare bekymrar sig över att dylika ambitioner ännu inte har börjat exponeras i nämnvärd skala. Problemet är ju inte nytt. Dagens situation framstår därför inte som början på begåvade åtgärder till nödvändiga förändringar och någon tid för detta finns just inte längre.

Som många vet består vårt klot av 15,05 miljarder hektar ”torr” mark. Räknar man bort icke fruktbar mark som öknar, torrstäpper, tundror, jöklar berg- och fjällmassiv samt urban mark återstår ca 7,5 miljarder hektar vilket innebär att en världsmedborgare för närvarande har knappt 100 x 100m som försörjningsbas. I den uppsjö av utfästelser om likställighet, allas rätt och solidaritet som manglas ut från landets partier kan man bli förundrad. En medelsvensk kräver försörjningspotentialen från ett flertal världsmedborgares försörjningsbas och våra representanter i Riksdag och Regering kräver dussinet världsmedborgares försörjningsbas för att täcka kostnaden för sina insatser. Lika förbannat talas där om solidaritet och likställighet. Är detta våra representanter?? Eller bara mycket välbetalda och följsamma knapptryckare som prioriterar sitt parti och sin personliga utkomst.

Konsumtionens förutsebara trösklar finns för närvarande i städerna och att med politiska metoder dämpa dessa miljöers problem kommer inte att bli lätt (andra världskriget i åtanke). Kanske kommer även våra representanter att få dra åt svångremmen vilket kan bli ett lyft. De som representerar bör erfara den snålblåst som omger dem som representeras. Detta gynnar eftertänksamhet och belyser möjligen det pekuniära gapet mellan valmanskår och dess representanter. Nyligen har statsrådens löner räknats upp. Det är svårt att hitta årsarvoden under 1,6 miljoner kr. Är detta orimliga gottgörelser? Jag har inget svar men naturligtvis kan man reflektera över bärigheten i uttalanden om likvärdighet etc. som så ofta målas upp. Vi får anta att löneförstärkningen är ett uttryck för ambitionen att fånga in goda krafter i den konkurrens som råder om intellektuella plusvarianter i industri och samhälle. Det är inte något nytt. Ser man till samhällets rationalitet inför ständigt växande, klent hanterade utmaningar kan man likafullt undra om metoden hittilldags varit lyckosam. Kanske behöver ersättningarna ökas kraftigt. En effekt är möjligen att det blivit dyrare att obstruera. Följsamhet och lojalitet får med detta en mer gynnad ställning. Men återigen skulle pengar som rekvisitionsenhet bytas till en modell som beaktar globalt tillgänglig försörjningsbas skulle vi finna att gottgörelsen för såväl medelsvensson och i än högre grad för dem som representerar oss tar ett djupt tag i andra världsmedborgares försörjningsbas. Ett mer rationellt värderingssystem skulle sannolikt föra med sig att natursystemets omfattning, vård och potential skulle bli huvudsaker och inte som idag gratisleverantörer av energibärare och materia liksom gratismottagare av avfall. Befolkningsexplosionen skulle även uppmärksammas. Trots allt inser de flesta att framtiden påverkas av mängden konsumenter gånger konsumtion, och typ av konsumtion, per konsument samt att planeten är ändlig. Vissa demografer av facket åberopar behovet av mänskliga försörjningsinsatser i åldrande kollektiv och visst kommer dylika bekymmer att visa sig. Nästa tanke bör då vara hur detta efterhand ska bedömas vid en starkt ökad världsbefolkning? Alla blir trots allt gamla med tiden. Och försörjningen begränsas av natursystemets möjliga produktion inte av mängden arbetsföra individ. Vågar vi överlåta detta pussel till vår representation?

Vi kommer sannolikt att få färre prylar och fler begränsningar när det gäller vård, social omsorg och utbildning. I vissa fall får familjerna ta ökat ansvar. Rågången mellan rättigheter och skyldigheter kommer att betonas. Föräldrarnas fostrarroll kommer nog efterhand att diskuteras om lärarkadern ska kunna upprätthållas. Och, vi kommer att tvingas sträva efter en på sikt starkt minskad världspopulation för att få utrymme för ”materiellt rimliga förhållanden” och samtidigt behålla planetens natursystems produktionsförmåga. Det finns naturligtvis andra än materiella livskvalitetsfaktorer men inom statskonsten ligger de för närvarande inte högst på agendorna. Lösningen som bärs fram är främst ökad mängd lönearbete vilket i nästan alla fall är kopplat till exploatering av natursystemets produkter och/eller produktionsbetingelser. För dessa människor är natursystemet obegränsat eller tekniskt substituerbart. Vi tycks inte kunna ta oss förbi denna inbillning.

Alla som har modet att tänka på egen hand känner sannolikt oro för att inte säga vanmakt inför framtiden. Vår kartbild överensstämmer inte med verkligheten. Vi är inte förberedda på att natursystemet är den enda leverantören av nödvändiga livsbetingelser, att dess potential är begränsad och dessutom sedan tidigt 1800-tal överutnyttjad.

Vid några offentliga framträdanden har Planetens ”gränser” betonats av A. Wijkman och J. Rockström vilka även står bakom boken ”Den stora förnekelsen”. Det finns även en rad textböcker som behandlar ämnet. I boken ”När vinden vänder” betonas särskilt behovet av en bred forskningssatsning på natursystemets gränser för exploatering. Vi behöver en relevant verklighetsbeskrivning att navigera efter så att vi vet vad som får plats av våra visioner om tillväxt och välstånd. Kort sagt så att vi förstår vad vi pratar om inom statskonst och industri. Av detta har inget konkret uppenbarats. Samtalskulturen i Riksdagen inbjuder inte till denna typ av utredningar/samtal. Man räcker inte till för att ”marknadsföra” denna kontroversiella fråga som går stick i stäv mot vad som bedöms vara gångbart inför menigheten. Och, lärosätenas forskare går sedan I. Carlssons dagar skamligt i politiska ledband vilket i sin tur gör att forskningsinstitutionerna väntar på vägledning d.v.s. anvisningar från dem som ser sig kunna bedöma vad som är god respektive medelmåttig forskning i den rådande situationen. Regering och Riksdag har övertagit roder och ansvar beträffande detta, vilket inte bör glömmas inför kommande eventuella ansvarsutmätningar.

För närvarande ser vi ett ökat intresse inom Regioner, Länsstyrelser och många kommuner för hållbarhetsstrategier vilket är glädjande. I flesta fall fokuseras på nationella bedömningar vilka handlar om el-drift, klimatgaser, sol- och vindenergi och transportsystem. Anpassningen till nationella bedömningar är beklaglig. Då de vilar på osäkerhet och vankelmod. Nya tankar måste få utrymme. De två största utmaningarna berörs i allmänhet inte. Dessa är att balansera uttaget ur natursystemet mot uttagets nybildning i systemet, samt Livsmedelsförsörjningen. särskilt p.g.a. förväntade demografiska processer. En ytterligare faktor är våra drivmedels framtagning och effekter. Praktiskt taget alla drivmedel vi skaffar oss tillgång till är ämnade att användas för tillverkning av artefakter eller till artefaktfunktioner. Energin (exergin) används för sönderdelning av materia och naturfrämmande sammanfogningar. Avfallets konsekvenser på kort och lång sikt brukar anknytas till entropilagen. Kortfattat rör det sig om förlust av energirika strukturer och ökad materiell oordning i systemet. Kostnaden i natursystemtermer att begränsa entropin är högst betydande. Vi har bara fotosyntesen att luta oss mot. En ordnande process utan avfall (förutom syre) och som lämnar kemiskt bunden energi i en form som är basen för allt liv och alla aktiviteter. Funktionen beskriver gränsen för vad vi kan kosta på oss utan att äventyra den övergripande generatorns, natursystemets, behov.

Bengt Bodin

Långvarig medarbetare till Staffan Delin, skrivet "i Staffans Anda".

 

 

Konsumtionssamhället i industrivärlden förorsakar kollaps i Himalayaområdet. Svåra följder för två miljarder människor.

https://www.theguardian.com/environment/2019/feb/04/a-third-of-himalayan-ice-cap-doomed-finds-shocking-report

Utdrag ur brev till vän med stort ansvar för hantering av viktig rapport om annalkande katastrofal utveckling i stora områden I Hindukush-Kandahar med globala konsekvenser.

“Hej min vän! ………. Denna fantastiska “rapport”, eller insiktsredovisning, som Du basar för, är för mig på flera sätt ett bevis för den för det mesta förbisedda“verkliga verkligheten”, nämligen naturlagarnas obevekliga överhöghet över konsutionssamhällets försök att med människobaserad (kognitiv) teknik skapa ett ‘rationellt paradis’ och som lett till att ‘the point of no return’ är passerad. Utan att gå in på några detaljer menar jag att regionen är ett offer för den ‘konsumtionsstyrda’, industriella omvärldens fullstständigt hänsynslösa “krig”mot biosfären. Industrivärldens grundideologi som jag, med en tyvärr inte överdrivet elak bild, skulle likna vid att göra sig till ersättare av natursystemen, innebärande att direkt naturberoende människor och andra arter (djur, växter, ekologiska system), kort sagt sådant som existerar och frodas på biosfärens villkor, men saknar rösträtt, ekonomisk eller politisk, offras för att tillfredsställa ‘konsumtionsmänniskornas’ begär. Jöklarna förintas i Kandahar-Hindukush med, i Din rapport utförligt beskrivna,  konsekvenser för människor, kulturer och ekologi. Industrisamhällenas tekniker, ekonomer och politiker står i huvudsak enade i herrefolkens krig mot biosfären med metoder som står i strid med naturlagarna. Dessa är ursprungliga och oövervinneliga relativt den industrialiserade mänsklighetens ‘kognitiva’ lagar och regler. Industrisamhället kommer att kollapsa och kommer i sin fåvitska strävan att kontrollera och styra naturen, att dra med sig resten av världen I ett okontrollerbart kaos. Ett exempel är just Hindukush-Kandahar regionen. Mycket av det som skrivs I rapporten är förvisso sant, klokt och berättigat att åtgärda. Ett mastodontföretag som går långt över Manhattan-projeket i komplexitetsgrad. Det är ett ambitiöst och berömvärt aktstycke som jag inte sätter mig till doms över. Men, med våra ‘kognitiva’ förutsättningar, tekniska, ekonomiska och politiska lagar regler, instrument etc. är vi chanslösa. Vi är biologiska varelser men förstår inte att vi måste respektera biologin d.v.s. biosfären. Alltför länge har vi hyllat våra phyrrussegrar över den i form av ständigt ökande kapacitet att störa, ändra och förstöra livsmiljön, som man beskriver som ‘framsteg och utveckling’. T.ex. har vi inte förstått att biosfärens helt unika förmåga att ständigt regenerera nya resurser av avfall och restprodukter har sin bestämda begränsning. Denna får inte övertrasseras, vilket dock har skett med ‘galopperande’ råge. Biosfärens återskapande förmåga bestäms också av att den får verka utan störningar. Störningarna innebär att systemet får ‘skit i förgasaren’ d.v.s. viktiga komponenter försvinner och biosfärens prestationsförmåga blir sämre. Herrefolkets krig innebär just detta. Men med en större förståelse för naturens grundlagar kunde biosfärens prestationsförmåga ha förstärkts, utnyttjats bättre. Men I vår hybris har vi som kultur förbisett detta. Vi har för länge sedan passerat ‘the point of no return’, ja även samhällets, som vi känner det, överlevnad. För mig är detta en stor sorgeprocess.”

Jag vet att Staffan hade tyckt detsamma.

Sigtuna den 2 april 2019
Gustaf Delin

Gaja – ett vacklande livsrum

Vi ser på vår planet och dess natursystem på olika sätt. I dag är den förhärskande bilden en nära nog outsinlig källa för produktion av artefakter och vår forskning är inriktat på att undanröja hinder som äventyrar detta övergripande syfte. Ett annat sätt att betrakta planeten och dess natursystem är att det rör sig om ett färdigt verk, en skapelse gestaltad i visdom bortom vår begreppsvärld. De flesta av oss, vill jag tro, känner vördnad inför denna unika företeelse som inte kan beskrivas rättvisande med ord.

Dock har skapelsen efterhand kommit att bli en självklarhet och människan själv har tagit sig rollen som dess ”förädlare”. Inom naturvetenskapen studeras inte verket för att utröna dess enastående utformning och harmoniska funktioner och att i detta söka ledning för det mänskliga samhällets inpassning. Det görs i stället i ambitionen att utverka största möjliga materiella nytta och endast undantagsvis för dess bevarande. Man behöver inte vara religiös i vanlig mening för att inse att det mänskliga kollektivet sedan länge och utan nämnvärd eftertanke våldfört sig på detta enastående livsrum. Som en mikrobpopulation växer kollektivet vidare så länge födan räcker. Möjligen kan man ana en evolutionär avsikt i detta. En uppgivenhet i vilken Homo sapiens är på väg att eliminera sig själv av egen kraft.

Människan må vara intellektuellt torftig men hon är inte helt förtappad. Många upplever den utförsbacke som nu anträds och som av tradition kanske förväntas kunna hanteras med tekniska innovationer. Hon anar dock att det finns befogat tvivel när det gäller att förlita sig på hittills upplevd teknik och dådkraft. Problematiken är trots allt skäligen enkel och historisk lärdom pekar på att när sista vedträt är uppeldat, när sista hötappen är äten, när sista skopan brödmjöl är förbrukad så kan man på sin höjd ösa sin galla över bristen på förutseende. Vi börjar nog även inse att teknik inte är en trovärdig väg framåt. Hittills har vi inte ens kunnat tillverka ved av solljus, rök och aska. Vi behöver natursystemets stöd till nästan allt.

Har då dagens situation kunnat etableras utan reaktioner? Egentligen inte, men krafterna mot sund inpassning har varit mycket starka både hos enskilda människor, hos politiska ledare och hos dem som specifikt drar nytta av natursystemets exploatering. Gränserna mellan kategorierna är naturligtvis diffusa men kraften i dem kan mätas i upplevd nytta i form av pengar, komfort och makt. Pengar är i och för sig en ren artefakt med en räckvidd som bestäms av deras bytesvärde. För närvarande är situationen överskådlig, vilket ligger i maktens intresse, och det finns åtaganden som för närvarande enklast kan regleras med sedlar och mynt men i princip bestäms pengars värde av de uppoffringar som människor är beredda att göra för dem.

Internationellt finns en mängd forskare och lärare som arbetar med villkoren för ”hållbarhet” ett formlöst begrepp vi dagligen kommer i kontakt med. Ofta möter vi även charlataner och lycksökare där en marknad bedöms vara på väg att uppstå som ger utrymme för profit, om så under falska förespeglingar. Inte minst redovisas dylikt i dagspressen. Samtidigt upplever vi att den seriösa gruppen forskare sällan ger raka besked. Självcensur grasserar och detta vanligen för att inte skrämma bort dem som önskas nås eller för att undvika att hamna i politisk onåd.

Även i Sverige finns ett antal sanningssökare med ambitionen att få människor att tänka efter ordentligt. En gigant inom humanekologin är framlidne prof. Bengt Hubendick som med sin bok ”Människoekologi” lämnade en krattad manege för kunskapsbygge som tyvärr inte kommit att utnyttjas efter förtjänst. En annan skicklig forskare är framlidne lic. Staffan Delin som givit ut flera viktiga böcker fokuserade på natursystemets gränser för exploatering från termodynamisk utgångspunkt. Han gjorde dock misstaget att söka personlig kontakt med centrala gestalter bland maktens ignoranter och desavouerades. Han insåg inte att man som enskild person måste undvika att ”se Gud på ryggen”. Han var en intressant man som inte såg till egennytta. För att beskriva sanningshalten i sin argumentation undvek han den logik som vilade på industrisamhällets etablerade villkor. Han höll sig till naturlagarnas formuleringar vilket inte gjorde saken lättare. Han förlikade sig aldrig med återkommande utfästelser om energiproduktion eftersom energi enligt dessa lagar vare sig kan produceras eller förbrukas; ett budskap som är svårt att få gehör för bland människor som valde bort fysik på mellanstadiet. Dessutom hävdade han enträget att energins arbetsdugliga del, exergin, och dess balans i globalt perspektiv var ett avgörande verktyg vid studium av planetens tillstånd och prognos samt energiflödenas funktioner och verkan i ekosystemen. Tidigt visade han att drivmedelsförsörjningens källor, alla traditionella kategorier, sedan länge var kraftigt övertrasserade av människokollektivet. En process som tog sin början storskaligt då fossiliserad organisk substans i berg och hålrum i jordskorpan togs i bruk under 1800-talet.

Han hävdade även med kraft att syresättningen av sjöbottnar innebar en miljöfara eftersom det frigjorde giftiga metaller som låg bundna i vattenolösliga föreningar i sedimenten men som efter oxidering blev tillgängliga för vattenmassornas organismer. Han brevväxlade med dåvarande miljöministern i ärendet. Hon hade vänligheten att svara men inte att begripa. Eftersom han insåg att naturens förnyelseprocesser inte bör bromsas var han även kritisk mot tekniker vilkas syfte var och är att förhindra nybildning ur avfall, -en princip på vilken våra avloppsreningssystem bygger storskaligt. Detta ansågs av en central ämbetsman inom miljöområdet vara en taskspark på det pågående viktiga miljöarbetet vilket stämde från något enskilt perspektiv. Men, totalt sett var tasksparken högst befogad.

Understundom beklagar man sig över bristen på helhetssyn i meningsutbyten och kontroverser varvid ”sanningar” av skilda slag blir tillhyggen kombattanter emellan. För Staffan var ”helhetssyn” ett vanligt ord i allmänt språkbruk men ytterst ovanligt i sak där mer än någon enstaka faktor räknades in i en bedömning i vilken för övrigt systemgränserna ofta var utelämnade. Han valde därför att navigera efter de självklarheter som naturlagarna och eftertänksamhet gav vid handen. Han accepterade därför förhållandet att om mer förbrukas av naturens produktion än som hinner återbildas så är prognosen skrämmande. Han såg detta som sanning. En självklarhet i och för sig men som av olika orsaker aldrig nådde dagens ljus via det politiska beslutskollektivet eller närstående tankesmedjor.

Staffan Delin kom att ingå i energiprognosutredningen (SOU 1974:65) i vilken han tillsammans med Anders Ejerhed avgav ett särskilt yttrande (bilaga 13) i vilket de bl.a. förordade en utredning med sikte på ett lågenergisamhälle. Detta redovisades inför Riksdagen och övriga berörda. Yttrandet avvisades med motiveringen att energibrist inte kunde förutses inom överskådlig tid och att det var olämpligt att skrämma upp folk i oträngt mål. Misslyckade forskare och ovärdiga professorers syn på saken kunde bortses ifrån, var en utsaga som efterhand kom att ingå i den följande föga ”uppbyggliga” argumentationen.

Det särskilda yttrandet fokuserade i och för sig inte på energibrist utan på de randflöden som genereras i industrisamhället och som kommer till uttryck i bl.a. koldioxidemission och utflöde av annat avfall. I dag talar man om miljöskadande ”sidoeffekter”.

I dag, drygt 40 år senare, domineras samhällsdebatten av energiomsättningen och dess konsekvenser. Accepterar vi väljare att överskådlig tid innebär en mandatperiod eller är det dags att sätta ner foten? Eller, ska vi nöja oss med att slipa på ett försvarstal inför våra barnbarn. Trots allt är det ju valmanskåren som bestämmer även om den får gå den långa vägen via representationen vars arbetsbörda tyvärr inte, utöver ord om klimat, ger möjlighet att fördjupa sig i överlevnadsfrågor.

Vi vet trots allt att vårt livsrum kan upprätthållas om ”familjeplanering” prioriteras mycket starkt, om bilismen begränsas radikalt, om flyget fasas ut radikalt och om exploateringen av naturresurser utan prut anpassas till natursystemets nybildningsförmåga! Hur detta pussel ska läggas torde vara en demokratisk fråga efter att nödvändig information om respektive faktors miljökonsekvenser belysts. Kanske vore det tillrådligt att komma igång med detta snarast. Det är uppenbart att en långsiktig strävan till radikal folkminskning är den ojämförligt viktigaste insatsen men det råder naturligtvis ett inbördes beroende mellan nämnda faktorer. Det övergripande orubbliga kravet är dock att allt resursutnyttjande stäms av mot resursernas nybildning. Av detta följer att resursutrymmet i viss grad kan vidgas genom insatser som gynnar denna funktion i natursystemet. Vi kan fortsättningsvis inte påräkna s.k. gratis lunch utan måsta bidra till natursystemets kontinuerliga återhämtning i samma takt och omfattning som vi utnyttjar detsamma.

Nåväl, vem ska leda kollektivet hos oss genom de tilltagande bekymren. Flocken som nyligen har formaterat regeringsskiftet eller? Uppgiften är ju ultimativ och partiernas förefintliga ledarskap har inte förstått eller åtminstone inte värdigats att närma sig dessa frågor. Upptagna som de varit av att hålla en femtedel av valmanskåren utanför den beslutsberättigade sfären. I det aktuella ämnet skulle, i för sig, en annan disposition av maktinnehavet inte inneburit någon fruktbar förändring. I realiteten finns för närvarande inget parti som har ambition, frihetsgrader eller dådkraft att skapa något förnuftigt av den rådande situationen. Det måste nu till helt nya tag.

Efter att kyrkans makt en gång dämpades sågs möjligheten att gynna fri forskning och undervisning till båtnad för utvecklingen. Det tillskapades en akademisk frihet inom forskningen och inom den högre undervisningen.

”Akademiskt” uppfattas ofta som fisförnämt men uppkom en gång för att ange platsen för de undervisande samtal Platon höll med sina adepter. Dessa samtal ägde rum i en lund utanför Aten. En lund som var tillägnad sagohjälten Akademos. Därav namnet.

Nåväl, akademiker är vanliga människor. Det finns lata och intriganta sådana men, precis som annorstädes, även en stor mängd seriösa, kunniga och hårt arbetande sanningssökare som aldrig ens närmat sig en riksdagsmans månadsarvode. Nu är den detaljen i huvudsak historia. Målstyrningen i verksamheten har smygande övertagits av departement och Regering med Riksrevisionen som stöd (de som fortfarande finns kvar efter senaste räfsten) och har i vissa fall fått rent perverterande former. Vi har nu, eller är på väg att få, en mer företagsmässig styrning av vad som ska prioriteras och detta under en vd och styrelse. Hur konkurrenskraft och avkastning ska mätas är säkert ett problem då det inte är förenligt med forskningens och utbildningens centrala syfte och dessutom problematiseras ärendet när man rör sig bortom säljbara artefakter. Tilltaget är dock inte unikt. I Turkiet har man valt denna modell av begripliga orsaker och i Polen och Ungern är man på väg. Och, naturligtvis, de som förlänats kompetens av Gud tillsammans med tjänsten ifråga och dessutom kanaliserar kostnadstäckningen med hjälp av skattemedel bör bära ansvaret för driften, liksom för kommande revisioner. Betänkligt är möjligen att de tilltänkta är så dåligt bevandrade i flera utomordentligt viktiga sakområden som ska ansvaras för.

 

I dag möter vi ungdomar som enas av det faktum att deras framtid föröds och visst har de rätt. Inget pekar på att de de kan erbjudas tillnärmelsevis samma livsförutsättningar som den nuvarande vuxna generationen. Den bioproduktiva arean mark vi för närvarande statistiskt sett har tillgång till per capita kommer att halveras under kommande decennier och på den arean produceras allt som försörjer oss inklusive våra artefakter. Detta har varit känt sedan länge men inte visat sig i vår representations paket av visioner. Klimatgaserna berörs dagligen och utgör otvivelaktigt ett allvarligt problem men är faktiskt bara ett problem av flera. Ett ledarskap värt namnet har inte lämnats plats för att ta itu med den saken. Kanske kan ungdomen efterhand stärka motiven för handling. Kanske kan till och med vår representation avkrävas en genomsiktlig form av CV före riksdagsintroduktionen. Förmodligen är klokskap trots allt den viktigaste faktorn men utbildning ger de facto nödvändig vägledning. Finns då motiv för något dylikt i vårt samhälle? Nåväl, som situationen ser ut idag kan knappast någon slå sig för bröstet men vi kommer aldrig ifrån att det är de i främsta ledet av vår representation som inte har räckt till så något bör göras. Det bör tillfogas att miljöförvaltningsuppgiften är djävulskt svår i beaktande av horden särintressen men även att de som trätt till har gjort det som frivilliga ambassadörer för den ”genomtänkta goda vägen”.

Det är ett högst rimligt krav att vårt livsrums gränser och potential beforskas på bred front och att det görs av folk som kan så mycket som möjligt i ämnet och utan hinder av politisk självtillit. Alla måste dessutom, efter förmåga, bekanta sig med tillvarons ekologiska gränser, artefakternas emergetiskt* beräknade kostnader och termodynamikens huvudsatser. Väljer man bort dessa kompetenskrav kan man åtminstone även välja att hålla käft i dessa, för fortsättning helt avgörande frågor.

För övrigt, fråga ungdomarna. De har fräscha hjärnor utan långa livs inkapslingar. Skulle då ungdomen kunna få till något bättre? Inte generellt men deras motiv är de facto starka och de har inte hunnit prägla mängden av tillkortakommanden eller mängden brister i förutseende att försvara. De bär även som barn utan nämnvärd politisk inskolning i vad man ska tro och tycka en slags oberörbarhet. Den verklighet som seriöst och kunnigt, vuxet folk sedan länge har exponerat har refuserats, förlöjligats eller tigits bort fortlöpande. Den har varit förbunden med alltför många praktiska och maktmässigt svårhanterliga problem. Enklare har då varit att lämna byket till kommande administrationer och se tiden an. Kommer tid kommer kanske råd. Dessutom har vi egentligen ingen tid kvar för agerande under önskvärda former och omvärldens syn på framtidens nödvändigheter är närmast lämpade för hövligt samspråk runt bord. Vad vi kan hoppas på är enskilda länders ambitioner att kläcka lösningar som i någon mån, trots betydande uppoffringar, kan utgöra livbåtar i begreppsvärlden när hela havet stormar. Det torde även vara så att förutsättningarna för ett fungerande liv också i förutseendets länder minskar i samma takt som livsdugliga miljöer blir en bristvara på Terra Firma.

Bengt Bodin
Agr dr, tidigare SLU-forskare
Författare till boken: När Vinden Vänder
Långvarig medtänkare till Staffan Delin

*Vid emergetiskt grundade beräkningar utgås från energiinsatsen från solen uttryckt i Joul för produktion av ved, olja, artefakter m.m. uttryckt i Joul. För att fånga in/ tillgängliggöra en Joul (kemiskt bunden) energi i växtmassa krävs sålunda en insats av ca 4000 Joul energi från solljus. Fri energi ur vind- och vattenrörelser har även betydande ”bakgrundskostnader”. ”Dyrast härvidlag är information i fysisk mening t.ex. i form av apparater av skilda slag.

Klimatdebatten och naturens livsuppehållande förmåga.

För att bli mera meningsfull, måste debatten vidgas från att bara omfatta klimatförändringar och koldioxidutsläpp, till att omfatta naturen och dennas livsuppehållande förmåga. Livet, sådant vi känner det, är för sin existens beroende av naturens livsuppehållande förmåga. Atmosfären, med sina klimategenskaper, ingår i naturen, men är bara en liten del av den. Behöver vi inte bry oss om resten av den, hur den fungerar och dess livsuppehållande förmåga? Sedan länge har jag hävdat att livets existens på jorden är beroende av att naturens fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper hålls konstanta inom de gränser, som de levande varelserna är anpassade till. Dåvarande utredningschefen på Civilingenjörsförbundet, Anders Ejerhed och jag skrev "Energi i ett långt tidsperspektiv", SOU 1974: 65. som handlar om detta. Det beaktades dock inte, eftersom det ansågs vara oförenligt med samhället. Man valde att bortse från det verkligt viktiga, nämligen att industrisamhället är oförenligt med ett varaktigt upprätthållande av naturens livsuppehållande förmåga. Den förmågan förutsätter, att naturens fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper hålls konstanta inom de gränser, som gäller för livets existens. Klimatförändringarna är ett exempel på detta. När luftens sammansättning ändras genom ökade halter av koldioxid och andra gaser i den, ändras också dess klimategenskaper. Motsvarande gäller beträffande naturen i övrigt. Ändrar vi dennas sammansättning genom att bryta ned dess strukturer och andra resurser till avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter, ändras också dess livsuppehållande förmåga. Den minskar – kanske snabbare än vi tror. Debatten måste rimligen vidgas från att gälla koldioxid, koldioxidutsläpp och klimat, till att gälla naturens livsuppehållande förmåga och nödvändigheten av att hålla dennas fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper konstanta. Det förutsätter i sin tur att naturens resurser måste förnyas i samma takt som de bryts ned och genom att nedbrytningsprodukterna (utsläppen) omvandlas till resurser igen. Det leder i sin tur till frågan om teknik, vad teknik är och till skillnaden mellan resursförnyande teknik och resursnedbrytande teknik. Staffan Delin.

Resultat av valet till Riksdagen 2018. Politik som försämrar naturens livsuppehållande förmåga

Alla som röstade på något av riksdagspartierna i valet den nionde september 2018, röstade på fortsatt nedbrytning av livsmiljön och på fortsatt försämring av naturens livsuppehållande förmåga. ”Välståndet skall öka!. ”Konsumtionen skall öka”. ”Välfärden skall öka”. Exporten skall öka”, etc., etc. För att inte tala om höghastighetståg! Detta förutsätter större uttag av resurser från naturen och nedbrytning av dem till nedbrytningsprodukter, d v s till mera avfall, och föroreningar, vilka också kallas "utsläpp"i debatten. De skall dock enligt vallöftena inte släppas ut i miljön och följaktligen inte heller omvandlas till nya resurser via de (kvarvarande, försvagade) resursförnyande processerna där. Vart skall de då ta vägen, om de inte omvandlas till nya resurser? Resultatet blir minskade naturresurser och försämrad livsuppehållande förmåga hos naturen. Nedbrytningen och försämringen av naturens livsuppehållande förmåga skall dock, av ”klimatskäl”, drivas med med andra drivmedel än fossila bränslen. Detta indikerar en tro på att försämringen av naturens livsuppehållande förmåga beror huvudsakligen på klimatet och inte på att också den ”övriga naturens” (biosfärens) sammansättning och egenskaper ändrar sig. Den politik, som partierna avser att föra, innebär alltså fortsatt nedbrytning av jordens resurser, fortsatt förändring av naturens/biosfärens sammansättning och egenskaper och därmed också fortsatt försämring av dess livsuppehållande förmåga. Det leder till frågan om hur många av oss människor och andra varelser som i det långa loppet kommer att överleva konsekvenserna av denna politik.

 

Staffan Delin

 

Ovanstående är det allra "sista ordet" som Staffan avsåg för bloggen. Det har naturligtvis alltjämt sin giltighet även om ovanan med blogghanteringen  bidragit till en viss försening med publiceringen.

En som aldrig bloggat förr.

Sigtuna den 23 februari 2019

Gustaf Delin

Staffan Delin har avlidit

Härmed bifogas nekrologen över Staffan Delin, skriven av Professor Sten Ebbersten, prof. em. vid SLU och Anders Wijkman. Efter nekrologen tillfogar jag, Gustaf Delin,  Staffans bror och samarbetare under 40 år, några funderingar rörande möjligheter att tv fortsätta bloggens verksamhet.

 

Staffan Delin, Nora, är död. Han blev 84 år. Han sörjs närmast av döttrarna Karin, Anna, Lotten med familjer och Britt Hallgren, hans livskamrat de sista åren. Staffan utbildade sig vid Uppsala universitet. Han blev fil lic på en avhand­ling i biokemi 1964. Han flyttade till Södertälje och Astra för forskning och utveckling av penicillin. Åren 1976–1978 var han vid Berkeley university i USA. 1986 och fram till pensioneringen arbetade Staffan vid Luleå tekniska högskola. Han presenterade en doktorsavhand­ ling 1990: ”Villkor för välfärd. Om verklighetsuppfattning, miljökris, teknik och samhälle”. Han gav emel­ lertid upp planerna att disputera för en doktorsgrad. Staffans pensionering innebar en befrielse från den rädsla för repressa­lier och därmed självcensur som plågat honom och kränkt hans krea­ tiva forskningsinsatser. Hans arbete kring strategier för energipolitik och samhällets hantering av avfall och restprodukter var banbrytande men fick aldrig det erkännande som det förtjänade. För Staffan var utgångspunkten själv­ klar: hur naturens lagar sätter ramar för människans agerande och hur vi i vår arrogans storskaligt bryter mot dessa lagar. Staffan har tydligt och tidigt visat hur det livsuppehållande systemets (ekosystemens) förmåga att förnya sina resurser (fixera energi från solstrålningen) har överskridits. Det är, menade han – och menar vi – hög tid att sluta förneka och bagatellisera detta. I denna anda föreläste Staffan efter pensioneringen vid SLU om basala förutsättningar för ett hållbart jordbruk. Staffan var en mycket varm och vänlig person som vi i hans omgivning kände stor beundran för, men han kunde upplevas som provocerande av många. Enligt sin egen beskrivning ägnade han sig åt polarisering. Han ville tvinga folk att ta ställning. H uttryckte något av den desperation som även andra människor kan känna över vår tids brist på inlevelse, när vi inte vill förstå hur allvarlig den ekolo­ giska krisen är, hur nära avgrunden vi alla går. Staffan skrev flera böcker, som varit berikande och inspirerande källor till vidgade insikter och perspektiv. Här kan särskilt nämnas: ”I den bästa av världar – en bok om ekologi, kretslopp och ekonomi”. Han drev även en blogg med artiklar och diskussioner, där han kunde nå ut med sina tankar utan att behöva anpassa sig eller kompro­ missa med beslutsfattare, förlag eller redaktioner. I början på 2000­talet bildades Sigtuna exergiakademi med föredrag, kursverksamhet och konferenser i samarbete med Sigtunastiftelsen. Här intog Staffan en central roll. Staffan lämnar ett stort tomrum efter sig. Vi saknar en sann forskare och vän.

Sten Ebbersten Anders Wijkman

 

Några funderingar:

Staffan finns inte mera i egen hög person, men han har lämnat efter sig massor av tankematerial. Detta material menar jag har genomgående ett högt intressevärde.

Jag har haft privilegiet att under många år vara ett  bollplank åt Staffan, från början totalt okunnig när det gäller Staffans vetenskapliga fokus. Vi agerade nämligen från början (1970-talet) i helt olika verklighetsvärdar. På grund av den omilda, aggressiva, för att inte säga öppet fientliga,  hållning som Staffans omvärld bemötte hans idéer och tankar och dämed  honom själv  med, drevs jag till att försöka förstå varför och hur en så begåvad, kunnig och logisk människa kunde bli utsatt för något sådant. Den processen blev långvarig, svår och ofta smärtsam eftersom jag fick  lära om, lära nytt och ompröva den verkighetsuppfattning som jag tidigare växt upp med. Detta har medfört att jag gärna vill göra ett försök att i Staffans anda ge flera potentiellt intresserade människor möjigheten att ta del av Staffanss tänkade. Jag kommer därför, med benägen assistans av några av Staffans och mina mångåriga "tankekollegor" - med garanterat god sakkunskap, skall tilläggas - att under någon tid framöver fortätta Staffans blogg för att utröna om intresse finns för en fortsättning.

 

Sigtuna (och Nora)  den 15 januari 2019

Gustaf Delin

 

 

 

 

 

Är de kommunala avloppsreningsverken bra för miljön och samhället?

Vi har bra miljölagar i Sverige som framsynta politiker tagit fram. Men utan alla miljö- och hälsoskyddsinspektörer runt om i landet, hade flera av dem inte gjort så mycket nytta., skriver  Anders Grönvall, regeringens särskilde utredare om hållbara vattentjänster i Dagens Samhälle 9 maj 2018

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/kommunerna-behover-stod-i-avloppsarbetet-21976 

Sätter man in avloppsreningsverken och deras sätt att fungera i både sitt historiska och sitt ekologiska sammanhang, är det svårt att hålla med Anders Grönvall.

När industrialismen bröt igenom i mitten av 1800-talet, öppnades nya perspektiv för människor. Med teknikens hjälp blev det möjligt för dem att hämta och bearbeta resurser från naturen i en dittills oanad omfattning och de befriades från det gamla jordbrukssamhällets begränsningar.

Människor, som blivit överflödiga på landsbygden i och med att jordbruket mekaniserades, flyttade in till städerna och till försörjning med industriarbete.

Industrin växte. Mer och mer råvaror drivmedel och andra resurser hämtades från naturen, d v s livsmiljön, som är ett självorganiserande dynamiskt system och som drivs av det solljus, som det växelverkar med. 

Resurserna bearbetades i industrin och omvandlades dels till industriprodukter och dels till avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter. Dessa skickades ut i livsmiljön i form av rök, aska, vattenföroreningar och andra avfall, som samlades på avskrädeshögar och avfallsupplag. Industriprodukterna bröts också ned och blev till avfall och föroreningar när de konsumerades och förbrukades.

Till en början fungerade det. Så länge som växter, mikroorganismer, svampar, och djur i livsmiljön omvandlade föroreningarna tillbaka till resurser igen, i form av bl a sig själva, syrgas i luften och renade vatten från allt som de tillverkade sig själva av, förnyades livsmiljöns resurser i samma takt som de bröts ned. Livsmiljöns resursförnyande och livsuppehållande förmåga upprätthölls på det sättet.

I takt med att industrisamhället expanderade ökade uttagen av resurser från livsmiljön och därmed ökade också nedbrytningen av dem. Mängden avfall och föroreningar ökade i livsmiljön och behovet av resursförnyelse ökade i motsvarande grad. Livsmiljön, i sin egenskap av självorganiserande dynamiskt system, svarade med att öka den. 

Detta tog sig bl a uttryck i att sjöar och vattendrag växte igen, när avloppsvattnets innehåll av avfall och föroreningar omvandlades till biomassa genom ökad tillväxt av alger och andra organismer i vattnet. Detta blev grumligt och oaptitligt. Inte sällan uppstod luktproblem när organismerna i vattnet förbrukade det lösta syret där och syrebrist uppstod. Biomassa började jäsa till bl a naturgas och andra kolväten. (D v s att fossila bränslen förnyades.)

Detta uppfattades dock som miljöförstörelse. För att hejda den infördes bestämmelser om fosfatbegränsning i vattnet från avloppsreningsverken. Det uppstod fosfatsvält, som hindrade organismerna i vattnet från att växa.

Resultatet blev att resursförnyelsen minskade i livsmiljön och att de avfall och föroreningar, som inte omvandlas till nya resurser, ansamlas där. Koldioxid är ett av många ex. Livsmiljöns resursförnyande och livsuppehållande förmåga minskar således samtidigt som uttagen och nedbrytningen av resurser från livsmiljön ökar till följd av ekonomisk tillväxt och industriinvesteringar. De kommunala avloppsreningsverken förvärrar miljöförstörelsen genom att hindra resursförnyelsen.

Den samlade bedömningen blir att det behövs en bättre politik, bättre miljölagar och resursförnyande avfallshantering och avloppsrening.

Staffan Delin

Avloppsrening och naturens livsuppehållande förmåga

I mitten av 1900-talet kunde man se hur fekalier, toalettpapper, döda katter, kondomer, blöjor och allsköns snusk kom ut genom avloppsrören och hamnade i sjöar och vattendrag. Det irriterade människor och något måste göras åt eländet. Man skarvade på avloppsrören så att de mynnade längre ut. Man försåg en del rör med galler för att fånga upp grövre avfall. Så småningom kom avloppsreningsverken. Stränderna blev trevligare. Det återstod att hindra vattnet från att bli grumligt av alger och andra organismer som växte där. Det problemet löstes genom att hindra organismernas tillväxt med fosfatsvält, genom att ta bort fosfatet i vattnet på kemisk väg.

 

Vattnet blev klart och det såg rent ut. Reningsverken och reningstekniken utmålades som en stor miljöpolitisk och miljöteknisk framgång, men problemet man hade löst, var att osynliggöra det egentliga problemet. Detta består i att naturens livsuppehållande förmåga sviktar p g a aktiviteterna i industrisamhället. och det problemet kvarstår således och det förvärras.

 

Reningsverken renar inte vattnet.annat än med avseende på fosfat och en del annat, som hamnar i det slam, som bildas i dem. Andra föroreningar bryts bara ned till nya föroreningar och följer med i det vatten, som rinner ut från reningsverken. Därtill kommer att naturens livsuppehållande förmåga minskar. Det beror på att organismerna i vattnet hindras från att omvandla föroreningarna till nya resurser, bl a i form av organismernas egen biomassa genom fosfatsvälten.

 

Avloppsreningsverken kan därför uppfattas som en bluff, ägnad att lura människor att tro, att reningsverken är bra för naturen och detta trots att dennas livsuppehållande förmåga minskar. Den bluffen har, genom åren, kostat skattebetalarna enorma summor. Sedan en tid tillbaka utnyttjas den också som politiskt maktmedel för att tvångsansluta fastigheter till de miljöskadliga kommunala avloppsreningsverken, trots att fastigheterna i fråga har avloppsvattenrening som ökar naturens livsuppehållande förmåga.

 

Staffan Delin

Energi, politik och naturens livsuppehållande förmåga.

I den fysiska verkligheten är det biologiska processer som tillhandahåller livsuppehållande förmåga. Naturens sammansättning och egenskaper måste hållas konstanta om dess  livsuppehållande förmåga skall upprätthållas. Naturen och dennas resurser måste därför förnyas i samma takt som de bryts ned. Dessutom måste förnyelsen bestå i omvandling av de nedbrytningsprodukter som bildas, till nya resurser igen.

Efter genomläsning av samtliga partiprogram konstaterar jag att det finns en stark tro på att industrisamhället och investeringar i industri och infrastruktur skapar resurser. Åtgärder för att minska utsläpp av koldioxid indikerar en tro på att klimatet försämras av koldioxidutsläpp. Strävandena att ersätta de fossila bränslena med andra drivmedel indikerar en tro på att det är koldioxid från förbränning av fossila bränslen som är det egentliga problemet och att användningen  av andra drivmedel är lösningen. Visst har klimatet betydelse, men minskade koldioxidutsläpp räcker inte för att upprätthålla naturens livsuppehållande förmåga och att denna  förmåga sviktar, är det egentliga problemet. 

I naturen, men inte i industrisamhället, finns processer som drivs med solljus och som omvandlar avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter, till resurser. T. ex. en växande gran suger i sig koldioxid och vatten och däri lösta ämnen från omgivningen och omvandlar dem till dels en levande gran och dels till syrgas, som avgår till luften. Detta renar naturen från alla de ämnen, (avfall, föroreningar och utsläpp) som granen tillverkar sig själv av. och luftens syrgasförråd förnyas. Industrin, saknar denna resursförnyande förmåga. Den bryter ned och förbrukar resurser från naturen och spyr ut nedbrytningsprodukterna i naturen via skorstenar, avloppsledningar och avfallshantering. Trots detta finns en tro på att industrin och den teknik som används där, förädlar råvaror och skapar resurser och mervärden.

 I den fysiska verkligheten är det biologiska processer som tillhandahåller livsuppehållande förmåga och har de tekniska prestanda som krävs för att förnya resurser ur avfall och ge naturen livsuppehållande förmåga. Jämför nedanstående figur. Jämför "Hur långt kan den tekniska utvecklingen drivas"Länk: exergiakademin.se/Teknisk_utveckling_red.pdf. och nedanstående figur.(Naturens resursförnyande och livsuppehållande förmåga)

Detta villkor har inte uppfyllts sedan i mitten av 1800-talet. Alltsedan dess bryter vi, i industrisamhället, ned naturen snabbare än den reparerar sig och återskapar sina resurser, men detta har hittills sopats under mattan i samhällsdebatten. För att naturen uthålligt skall tillhandahålla sin livsuppehållande förmåga, måste resursnedbrytningen minska avsevärt. Det problemet löses inte genom att fortsätta denna nedbrytning som hittills, men driva den med. kärnkraft, vindkraft, solkraft, biobränslen och ”alternativ energi” i stället för med fossila bränslen. I sin egenskap av självorganiserande dynamiskt system ställer naturen in sig så att resursnedbrytningen och resursförnyelsen där blir lika stora. Så länge som de inte är lika stora, ändrar sig naturen. Industrisamhällets expansion har medfört att naturen bryts ned och ändrar sig alltsedan mitten av 1800-talet och därför minskar dess livsuppehållande förmåga. Vi väljer själva hur vi vill ha det. Skall vi prioritera fortsatt nedbrytningbrytning av naturen snabbare än den förnyar sig? Eller skall vi hålla nedbrytningen inom ramen för resursförnyelsen där och ge oss själva och livet på jorden möjlighet att överleva? Vad svarar våra politiker och andra ansvariga instanser?

 

 

Industrisamhället och naturens livsuppehållande förmåga.

Tankemönster och verklighet.

Enligt förhärskande tankemönster i vårt samhälle skapar vi resurser, mervärden, och välfärd genom att förädla råvaror från naturen med vårt arbete och vårt tekniska och vetenskapliga kunnande. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen har medfört ett ekonomiskt välstånd, som tidigare generationer knappast kunnat föreställa sig och detta tankemönster kundetyckas var bekräftad av verkligheten, ända tills miljöstörningar indikerade att det inte stämmde.

Industrisamhället får konsekvenser

Så länge som befolkningen försörjde sig på jordbruk, jakt och fiske, fanns inte dagens miljöproblem. Då var man medveten om, att om man tog ut, förbrukade och bröt ned naturens resurser snabbare än de förnyade sig, drabbades man av resursbrist, svält och andra umbäranden. Befolkningen och resursuttagen från naturen hölls därför inom ramen för dennss resursförnyelse.

Industrialiseringen ändrade detta.Ved ersattes med fossila bränslen och skogsråvaran kunde användas till annat. Mekaniseringen av jordbruket och fossila bränslen som drivmedel, minskade behovet av hästar och oxar. Odlingsmark kunde frigöras för produktion av livsmedel åt oss människor. Industriell produktion av konstgödsel och genetisk manipulation, s k förädling av växter och djur, ökade livsmedelsproduktionen ännu mera. 

Framtiden såg ljus ut. Människors framtidstro och utvecklingsoptimism nådde nya höjder och befolkningen växte. I början var lyckan stor hos både allmänhet och politiker. Man trodde att människan hade gjort sig till herre över naturen. Målet blev att anpassa det befintliga till det nya. Dessvärre missade man att beakta konsekvenserna av att naturens sammansättning och egenskaper ändras när dennas resurser bryts ned snabbare än de förnyas. 

Alla ämnen som tillförs livsmiljön och de nedbrytningsprodukter, som bildas där, men inte omvandlades till resurser igen, ändrar miljöns sammansättning och egenskaper. Därtill kommer att man bortsåg från att människans samlade kunnande måste vara av tillräckligt hög kvalitet.

Livsmiljöns livsuppehållande förmåga minskar.

Uttagen av resurser från naturen ökade i takt med att industrisamhället expanderade. I sin egenskap av livsmiljö, tillhandahåller denna natur de resurser och den livsuppehållande förmåga, som livet på jorden beror av för sin existens. 

Sedan mitten av 1800-talet tas mera resurser ut från livsmiljön och bryts ned, än vad som förnyas där. Följden är att både mängderna och halterna av nedbrytningsprodukter ökar i miljön och det medför problem. Klimatförändringarna är ett exempel. När luftens sammansättning ändras p g a att koldioxidhalten i den ökar, ändras också klimatet. 

När nedbrytningsprodukter, ofta kallade avfall, föroreningar och utsläpp, ökar i livsmiljön minskar resurserna i motsvarande grad och livsmiljöns sammansättning och egenskaper ändras. Bl a minskar dess resursförnyande och livsuppehållande förmåga. 

Det kan förvisso invändas att resursförnyelsen tenderar att öka när halterna av nedbrytningsprodukter ökar i livsmiljön, men ökningen motverkas av att de resursförnyande processerna fungerar sämre när livsmiljöns sammansättning och egenskaper ändras. Till detta kommer att resursförnyelsen aktivt hindras med miljövårdsåtgärder. Ett ex är avloppsreningsverken. De hindrar nedbrytningsprodukterna i avloppsvattnet från att omvandlas till nya resurser igen i form av alger, planktonorganismer fisk och annan biomassa. 

Det motiveras politiskt med att vattnet blir grumligt av att organismer växer där och att sjöar och vattendrag växer igen. Myndigheterna har därför bestämt att tillväxten av organismerna i vattnet skall hindras med fosfatsvält. Det livsviktiga näringsämnet fosfat fälls därför ut i reningsverken med fällningskemikalier och bildar slam som avskiljs.

 De kommunala avloppsreningsverken kan därför uppfattas som en mångmiljardinvestering av skattebetalarnas pengar, som minskar livsmiljöns resursförnyande, och livsuppehållande förmåga.

Staffan Delin

Ekologisk uhållighet?

Vägar till hållbara vattentjänster  

Betänkande av Utredningen om hållbara vattentjänster 

Stockholm i maj 2018 Anders Grönvall 

/ Sara Linde Mats Johansson Åsa Talvik 

Kommentar.

Hur definierar utredarna ekologisk hållbarhet? På sidan 13 skriver de: "För att vara ekologiskt hållbar ska hanteringen av spillvatten inte leda till övergödning och inte till spridning av kemikalier och smittämnen."

Blir det verkligen ekologiskt hållbart då? Ekologiskt hållbar hantering av spillvatten innebär att allehanda ämnen, inklusive kemikalier och smittämnen i vattnet, omvandlas till resurser i form av bl a planktonorganismer skaldjur och fisk, via resursförnyande processer där och denna omvandling kan knappast ske utan att föroreningarna, avfallen och "utsläppen" först släpps ut i miljön.

Beträffande "övergödningen" är den uttryck för att nedbrytningsprodukter omvandlas till resurser i form av biomassa. Att sjöar och vattendrag "växer igen" och att "syrefria" och "döda bottnar" uppstår, är tecken på nybildning av fossila bränslen, nybildning av malmer och andra avgiftningsprocesser, som ökar den ekologiska hållbarheten 

Hanteringen av alla nedbrytningsprodukter i livsmiljön, vanligen kallade föroreningar, avfall och "utsläpp", måste rimligen innebära omvandling av dem till resurser igen via resursförnyande processer i livsmiljön. Koldioxid och andra nedbrytningsprodukter måste släppas ut i livsmiljön, om resultatet skall bli resursförnyelse och rening av livsmiljön från allt som omvandlas till resurser. Bristande uthållighet orsakas av att livsmiljöns resurser bryts ned snabbare än de förnyas och av miljövårdsåtgärder, som hindrar resursförnyelsen, t ex av avloppsreningsverk.

Ekologisk hållbarhet förutsätter att resursförnyelsen är minst lika stor som resursnedbrytningen i livsmiljön och så, att dennas fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper varaktigt överensstämmer med vad livet på jorden är biologiskt anpassat till och beror av för sin existens.

Kretslopp innebär omvandling av nedbrytningsprodukterna till nya resurser igen. I annat fall är kretsloppet inte slutet och livsmiljöns fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper förändras, med de konsekvenser som detta för med sig. 

(Resurser, resursförnyelse och resursnedbrytning måste också mätas med fysiska mått, t ex i exergitermer. Pengar och ekonomiska termer fungerar inte, eftersom de är relaterade till hur människor fördelar resurser mellan sig och saknar vederbörlig förankring i den fysiska verkligheten)

 

Utredarna har missat att minskningen av fosfathalten i avloppsvattnet hindrar omvandlingen av föroreningarna till nya resurser och därmed resursförnyelsen i livsmiljön och den ekologiska uthålligheten.

 

Staffan Delin

I Idévärlden

Säsong 2 - Sön 4 mar 02.00

Den gröna omställningen är en bluff. Författaren Therese Uddenfeldt riktar kritik mot miljörörelsens teknikoptimister som tror att vi kommer att kunna ersätta oljan med förnybar energi. Miljöforskarna Tomas Kåberger och Johan Kuylenstierna ger en mer hoppfull syn på hur vi ska lösa klimatkrisen. Programledare: Daniel Sjölin. Del 8 av 8.

Kommentar:

Omställningen är en bluff, om man med denna omställning menar att minskade koldioxidutsläpp från förbränning av fossila bränslen kommer att varaktigt upprätthålla de livsförutsättningar på jorden, som vi är beroende av för vår existens. Livsmiljöns livsuppehållande förmåga beror på många fler faktorer än halterna av växthusgaser i luften och klimatet.

Therese Uddenfeldt har rätt i att vi använder energi, (i betydelsen drivmedel) för att hämta resurser från naturen och omvandla dem till "prylar". Denna omvandling (som i ekonomiska sammanhang benämns ”produktion”) innebär att det mesta av resurserna bryts ned till avfall och föroreningar under själva ”pryltillverkningen” och i slutänden bryts också ”prylarna” ned. Både uttagen av resurser och de bildade avfallen och föroreningarna ändrar naturens, d v s livsmiljöns sammansättning och egenskaper, bl a undergrävs dess resursförnyande och livsuppehållande förmågor.

Problemet är alltså inte tillgången till energi. Det är att vi använder drivmedel för att bryta ned naturen, d v s livsmiljön som är ett självorganiserande dynamiskt system med resursförnyande och livsuppehållande förmågor och utan att ersätta dessa förmågor. Vår hänsynslösa omvandling av naturresurser till ”prylar” och vidare till avfall och föroreningar, är motsatsen till resursförnyelse och skadar livsmiljöns livsuppehållande förmåga. Bevisen ser vi i utfiskning, avskogning, artutrotning, klimatförändringar m.m.

Om vi inte upprätthåller livsmiljöns livsuppehållande förmåga, måste vi, som Therese Uddenfeldt säger, bli betydligt färre och leva på en betydligt lägre nivå, d v s ändra livsstil, om vi inte kan minska resursnedbrytningen till att inte vara större än resursförnyelsen i livsmiljön är.

Att finna och använda ”nya energikällor” t ex kärnkraft, vindkraft, vattenkraft, ”alternativ energi” och allt vad vi hittar på att kalla dem, innebär ökad resursnedbrytning, så länge vi inte använder drivmedlen för att driva resursförnyande processer och oförmågan att förnya resurserna minskar naturens livsuppehållande förmåga. 

Att förnya resurser förutsätter teknik av helt annan dignitet, än den som används i industrisamhället. Den finns i naturen och vi förstör den genom att bryta ned livsmiljön och genom att hindra resursförnyelsen, som t ex s k miljövårdsåtgärder i form avloppsreningsverk och åtgärder för att "rädda Östersjön".

Jag instämmer med Therese Uddenfeldt i att miljörörelsen har svikit, men har den något alternativ, om den skall få politiskt inflytande? Att inte svika innebär att tala sanning om mänsklighetens framfart på jorden. I vårt samhälle är detta oförenligt med politiskt inflytande, eftersom denna sanning inte är socialt och politiskt accepterad och hittills har förkastats p g a de konsekvenser, som den nödvändiga omställningen medför. Jag instämmer också med henne i att omställningen nog blir mycket svårare än vad vi vill påskina. På frågan om vad som kommer att hända, svarar hon att "som tur är, så har vi naturlagar", men hon går inte in på vad naturlagar innebär.

Som jag förstår det, syftar hon på termodynamikens lagar och deras konsekvenser. De innebär att vår valfrihet inskränker sig till att antingen rätta oss efter dem eller att ta konsekvenserna av att inte göra det. 

Eftersom vi, i industrisamhället, har valt att försörja oss genom att hämta ut resurser från livsmiljön och omvandla dem till "prylar" i alldeles för stor omfattning och i slutänden bryta ned dem till avfall och föroreningar, har vi också, sedan mitten av 1800-talet, valt att bryta ned livsmiljön och dennas resurser snabbare än de förnyar sig. Därmed har vi också valt att ändra livsmiljöns sammansättning och egenskaper och att undergräva dess livsuppehållande förmåga. Konsekvensen är att livet på jorden hotas 

 

 

Staffan Delin

Vår tro på människan, på politik, teknik och uthållighet

De flesta av oss vill leva trygga och bekväma liv. Så länge samhället, välfärdsstaten, det må vara demokrati eller diktatur, levererar det medborgarna eftersträvar, så länge litar de flesta på samhället och dess institutioner.

När politiker gör gällande att samhället är uthålligt, tror de flesta fortfarande på dem. Om man inte gör det, avfärdas man som pessimist, dystopiker och okunnig. Hur kan man betvivla människans förmåga att behärska naturen? Den enastående förbättring av levnadsförhållandena i samhället, som pågår sedan mitten av 1800-talet, är väl bevis för vad människan förmår? Varför skulle inte detta samhälle vara uthålligt?

Så länge vi tror att vi förädlar och skapar resurser, oroar vi oss inte för att resurserna skall ta slut. Vetenskap, teknisk utveckling med växtförädling, djurförädling, konstgödning och växtskyddsmedel är väl bevis för människans förmåga att behärska naturen och skapa resurser och mervärden? Att dessa konsumeras och bryts ned till avfall och föroreningar, oroar inte heller. Avfall och föroreningar hanteras ju med återvinningsteknik, reningsteknik och miljövård.

Trots detta har allt flera av oss svårt att bortse från att livsmiljön ändrar sig. Ett av många exempel är att koldioxidhalten i luften ökar och ändrar klimatet och därmed också livsmiljöns livsuppehållande förmåga. Vår förmåga att behärska naturen ifrågasätts. 

För att behärska naturen, eller åtminstone bli oberoende av dess resursförnyande och livsuppehållande förmåga, måste vi ha teknik för att omvandla alla avfall och föroreningar till resurser åtminstone lika bra och effektivt som de resursförnyande processerna i naturen.Växter, t. ex. en gran, omvandlar utspädd koldioxid från luften, vatten, närsalter och andra föroreningar och nedbrytningsprodukter till dels en levande gran och dels till syrgas, som avgår till luften. Granens verksamhet innebär dessutom att vatten, mark och luft renas från alla de ämnen som granen suger i sig och gör om till sig själv och till syrgas. Nedbrytningsprodukten från drivmedlet, d v s solljus, som granen utnyttjar, är spillvärme. Den ansamlas inte i livsmiljön som andra avfall, eftersom den strålar ut i världsrymden. 

För att bli lika tekniskt effektiva som granar och andra växter, måste våra solkraftverk suga i sig mer eller mindre utspädda nedbrytningsprodukter från omgivningen och tillverka sig själva av dem. Fabriker och personal för tillverkning av kraftverken skulle inte behövas och därför inte heller förbruka några resurser utöver solljus. Kraftverken skulle ju tillverka sig själva av föroreningar och andra nedbrytningsprodukter från omgivningen därför att solen lyser och det blåser och regnar på dem. Vidare skulle mark, luft och vatten renas från alla de föroreningar och andra nedbrytningsprodukter, som kraftverken bygger upp sig själva av. Dessutom skulle kraftverken föröka sig också. Tills vi har utvecklat vår teknik till den nivån, är vi för vår existens beroende av naturen och dennas resursförnyande och livsuppehållande förmågor. De måste också vara uthålliga. Det kräver i sin tur att vi inte bryter ned naturen och dennas resurser snabbare än de återbildas via de resursförnyande processerna.

Industrisamhällets utveckling medför den mycket nedslående och ovälkomna konsekvensen att naturens livsuppehållande förmåga minskar. Hittills har det varit politiskt omöjligt, att ärligt klarlägga den situation, som vi därigenom manövrerat in oss i. Alla våra politiska partier har en socialpolitik näringspolitik och ekonomisk politik, som förutsätter större resursuttag från livsmiljön än vad som är möjligt, om den varaktigt skall tillhandahålla den livsuppehållande förmåga, som vi är beroende av för vår existens. Hur skall då samhället kunna bli uthålligt? 

Staffan Delin

Om uthållighet.

Social och ekonomisk uthållighet förutsätter att dagens 7,5 miljarder människor på jorden, har tillräckligt med resurser för att tillfredsställa sina behov. Till skillnad från den övriga livsmiljön saknar Industrisamhället resursförnyande förmåga och är därför beroende av de resursförnyande processerna i den övriga livsmiljön. Resursförnyelsen där måste vara uthållig och ha tillräcklig kapacitet för att kompensera resursnedbrytningen i industrisamhället, annars raseras både den sociala - och den ekonomiska uthålligheten. 

Industrisamhällets stora svaghet är, att det alltsedan mitten av 1800-talet, bryter ned mera resurser än livsmiljön förnyar och därmed försämras också livsmiljön och dess livsuppehållande förmåga.

Den politik som förs sedan länge har prioriterat bort livsmiljöns livsuppehållande förmåga till förmån för "ekonomisk tillväxt" och industrisamhällets expansion, d v s till förmån för allt större resursuttag och nedbrytning av livsmiljön.

Till följd av parisöverenskommelsen 2015, skall nedbrytningsprocesserna i samhället i framtiden drivas med andra drivmedel än fossila bränslen. Detta för att minska koldioxidutsläppen och "rädda klimatet". Det betyder att processerna för nedbrytningen av resurser och av livsmiljön skall drivs med kärnkraft, vattenkraft, vindkraft, solkraft, bioenergi och annan, s k alternativ energi. Konsekvensen blir lika fullt att livsmiljöns livsuppehållande förmåga försämras och därmed också försämra den sociala och ekonomiska uthålligheten. 

Staffan Delin

Skriften på väggen.

Mene mene tekel u-farsin... var, i Bibelns Daniels bok (5:25), de ord, som vid den babyloniske konungen Belsassars gästabud skrevs på väggen av en fritt svävande hand och som inte kunde tydas, förrän profeten Daniel ,på konungamoderns råd, hämtades. Han läste och tolkade budskapet: 

Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort ände på det. Du är vägd på en våg och befunnen för lätt. Samma natt blev Belsassar, kaldéernas konung, dödad.

Denna sägen kan, oavsett sanningshalt, användas för att varna. Beträffande varningar för naturens minskande resurser och försämrade livsuppehållande förmåga, har varningar inte saknats. 

Våra politiska partier har ambitionen att göra samhället uthålligt, men förstår de vilken utmaning detta är? Deras politik pekar på att klimatförändringarna uppfattas som grundproblemet och inte bara som ett av många symptom på ett mycket allvarligare problem, som består i att livsmiljöns livsuppehållande förmåga sviktar. Det problemet löses inte med att uppnå parisöverenskommelsens mål om klimatet.

För att samhället skall bli uthålligt, måste naturens livsuppehållande förmåga vara tillräckligt stor för att uthålligt livnära jordens befolkning, som nu uppgår till mera än 7 miljarder människor. Om livsmiljöns livsuppehållande förmåga inte är stor nog, kommer befolkningen att minska. Minskningen kommer att fortsätta tills livsmiljöns resurser inte bryts ned snabbare än de förnyas.

Livsmiljön, är ett självorganiserande dynamiskt system med förmåga att förnya sig via resursförnyande processer där (jämför Fig 1). Ett ex är växternas fotosyntes, med vars hjälp växterna omvandlar koldioxid, vatten och andra nedbrytningsprodukter, till sig själva, och därmed också till mat, ved och andra resurser, som vi och andra varelser livnär oss med.

Så länge som alla nedbrytningsprodukter som bildas när resurser bryts ned, omvandlas tillbaka till resurser igen, kan livsmiljön hålla sin sammansättning och sina egenskaper konstanta Detta är i sin tur en förutsättning för dess livsuppehållande förmåga. Sedan industrialismens genombrott i mitten av 1800-talet, hämtar vi ut och bryter vi ned mera resurser från livsmiljön än den förnyar. Det leder till resursutarmning där och till att den förorenas och förgiftas av nedbrytningsprodukter, som inte omvandlas tillbaka till resurser. Det medför att livsmiljöns sammansättning och egenskaper ändras. Bl a minskar dess livsuppehållande förmåga, vilket hotar livet på jorden,.som ju är beroende av att denna livsuppehållande förmåga upprätthålls.

Samhällets uthållighet är således beroende av att livsmiljöns livsuppehållande förmåga är uthållig. Denna förmågas uthållighet är i sin tur beroende av att livsmiljöns fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper hålls konstanta inom tillräckligt snäva gränser.

Vårt problem är, att vi i industrisamhället försörjer oss på att hämta och bryta ned mera råvaror, drivmedel och andra resurser från livsmiljön än vad den återbildar. Lika allvarligt är att livsmiljön förorenas av nedbrytningsprodukter och att detta ändrar dess sammansättning och egenskaper. T ex koldioxid ändrar luftens sammansättning och klimategenskaper, allehanda föroreningar ändrar egenskaperna hos mark och vatten, utfiskning, överavverkning av skog och artutrotning, minskar livsmiljöns biomassa och livsuppehållande förmåga. 

En trovärdig politik för att att göra samhället uthålligt, måste således hejda nedbrytningen av livsmiljön och främja dess livsuppehållande förmåga. Denna måste bli tillräckligt stor, för att uthålligt livnära jordens befolkning.

Om koldioxidlagring

Ett sätt att minska de storskaliga utsläppen av koldioxid till atmosfären är att avskilja och lagra koldioxiden i berggrunden. I vissa delar av Sverige finns berggrund som skulle kunna vara lämplig för lagring av koldioxid.

I Sverige är det våra stora basindustrier som släpper ut mest koldioxid. I andra delar av Europa finns också stora utsläppskällor i form av energiproducerande kol- och gaskraftverk

Ref: https://www.sgu.se/samhallsplanering/energi/koldioxidlagring/

Kommentar.

Att koldioxiden och klimatet är det grundproblem som måste lösas, för att göra samhället uthålligt och att lösningen av det består i att avskilja koldioxid från luften och placera den i berggrunden, är att tillskriva människan förmåga att upprätthålla livsbetingelserna på jorden, som är bekymmersamt verklighetsfrämmande. 

Det är att negligera att atmosfären bara utgör en liten del av den livsmiljö, som tillhandahåller den livsuppehållande förmåga, som livet på jorden beror av för sin existens. Det är att också negligera att livsmiljön måste förnya sig och sina resurser, för att kunna tillhandahålla denna livsuppehållande förmåga. 

Att vi hämtar resurser från livsmiljön och att dessa bryts ned till diverse nedbrytningsprodukter, påverkar livsmiljöns sammansättning och egenskaper. Därmed påverkas också dess livsuppehållande förmåga. Det räcker därför inte med att inrikta sig på bara koldioxid och några andra, s k klimatgaser och den inverkan de har på klimatet.

Det är viktigt att förstå, att - och hur nedbrytningsprodukterna fungerar som "byggbitar" för att bygga upp och förnya livsmiljön och upprätthålla dennas livsuppehållande förmåga. Det sker via kretsloppsprocesserna i livsmiljön. Att inte ta tillräcklig hänsyn till dessa omständigheter innebär att bryta mot gällande lag, d. v. s. Statsskickets grunder. I, § 2, tredje. stycket. Där stadgas, att det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer. och kap 1, Miljöbalkens mål och tillämpningsområde § 1:5. Där stadgas att återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi skall främjas, så att kretslopp uppnås.

Det kretslopp, som de fossila bränslen ingår i, består bl a i nedbrytningen av fossila bränslen med syrgas från luften, till koldioxid och vatten och av den serie processer, som omvandlar koldioxid och vatten till fossila bränslen och syrgas igen.

Nybildningen av fossila bränslen sker bl a i Östersjöns "döda bottnar", som i själva verket är långt ifrån döda. Processerna där spelar en viktig resursförnyande, renande och avgiftande roll. Ändå klassas de, av myndigheterna, som miljöförstörelse och mycket pengar satsas på att bekämpa dem under måttot "Rädda Östersjön."

Det är en villfarelse att tro, att livsmiljöns livsuppehållande förmåga kan upprätthållas varaktigt bara genom att hämta koldioxid från omgivningen och stänga in den i berggrunden. Den koldioxid och de andra nedbrytningsprodukter, som bildas när resurser bryts ned, måste, som tidigare framhållits, användas som "byggbitar", för reparation och återskapande av livsmiljön och dennas livsuppehållande sammansättning och egenskaper. Detta förutsätter att naturens kretslopp fungerar optimalt och i enlighet med vad som stagas i lagen. Hur skall det annars kunna vara möjligt att göra samhället uthålligt?

Staffan Delin

 

Maktens arrogans

Av debatten att döma uppfattar de flesta av oss att energi är detsamma som drivmedel för att driva motorer, fordon och processer, men energi innebär mycket mera än så. Detta påpekades i SOU 1974: 65, som har titeln "Energi i ett långt tidsperspektiv". 

Avsikten med utredningen var bl a att uppmärksamma de mycket allvarliga konsekvenserna av att, som i industrisamhället, använda drivmedel för att driva resursnedbrytande processer. Där framhölls, med den tidens terminologi, att naturen, (d v s livsmiljön) är ett självorganiserande dynamiskt, system som måste förnya sig och sina resurser i samma takt som de bryts ned, om livsmiljön skall kunna tillhandahålla sin livsuppehållande förmåga inklusive förutsättningar för samhällets uthållighet. Industrisamhällets teknik fungerar inte för att förnya livsmiljöns resurser. Om våra tekniska processer kunnat omvandla rök, aska och andra avfall, föroreningar och nedbrytningsprodukter åtminstone lika bra som växter mikroorganismer och andra varelser gör, skulle vi vara mindre beroende av livsmiljön och dennas resursförnyande och livsuppehållande förmåga, än vi faktiskt är nu

Om de ansvariga instanserna hade tagit sitt ansvar och satt sig in ordentligt i det ärende de fattade beslut om på 1970-talet, skulle dagens katastrofala situation, med en resursnedbrytning som är mycket större än resursförnyelsen i livsmiljön, rimligen ha kunnat undvikas. Saken är dock minst lika aktuell och bekymmersam nu som den var då och dagens beslutsfattare agerar ungefär lika arrogant, som beslutsfattarna gjorde 1976.

Ordet energi uppfattas forfarande som mer eller mindre synonymt med drivmedel. Fortfarande verkar varken beslutsfattare eller allmänhet förstå, att drivmedlen, i industrisamhället, används för att bryta ned livsmiljön och dennas resurser och därmed undergräva dess livsuppehållande förmåga. Om den förståelsen funnes och vore socialt accepterad, skulle man rimligen sluta investera i resursnedbrytande teknik, resursnedbrytande industrier, resursnedbrytande städer, resursnedbrytande sysselsättningstillfällen och i miljövårdsåtgärder, som hindrar resursförnyelsen i livsmiljön, t ex i gängse avloppsreningsverk och avfallshantering och i försök för att "rädda Östersjön".

Frågan om varför beslutsfattarna 1976 valde att bortse från vad som står i utredningen och att inte sätta sig in i konsekvenserna av hur drivmedel används, är berörda politiker och myndigheter rimligen skyldiga svara på, men de flesta av dem som var med och fattade besluten1976 är döda. Men även dagens beslutsfattare är lika arroganta och bortser även de, från konsekvenserna av att använda drivmedel för att bryta ned livsmiljön. Den huvudsakliga skillnaden mellan 1976 och nu, består i att nedbrytningen av livsmiljön och dennas livsuppehållande förmåga inte skall drivas med fossila bränslen längre, men med andra drivmedel, t ex kärnkraft, solkraft, vindkraft, vattenkraft, "alternativ energi" och allt vad man hittar på att kalla dem. Varför beslutsfattarna fortfarande envisas med att fatta sådana beslut må dagens politiker och myndigheter svara på.

Staffan Delin

Kretslopp ett måste för att samhället skall bli uthålligt

I regeringsformens första kapitel: Statsskickets grunder. I, § 2, tredje. stycket stadgas, att det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer. I kap 1, Miljöbalkens mål och tillämpningsområde § 1:5. stadgas vidare att återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi skall främjas, så att kretslopp uppnås." 

Kretslopp består av en serie fysiska och kemiska tillståndsomvandlingar, som resulterar i att begynnelsetillståndet återskapas. Ett ex är ved, som omvandlas till rök och aska genom att förbrännas med syre från luften. När röken och askan omvandlats till ved och syrgas igen av växande träd, har begynnelsetillståndet återskapats och kretsloppet fullbordats.

Det kretslopp som avses i regeringsformens och miljöbalkens bestämmelser är, att alla resurser, som hämtas från livsmiljön och bryts ned till avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter, skall omvandlas tillbaka till livsmiljöns resurser igen. Jämför figur 1. Om detta villkor inte uppfylls, ansamlas de nedbrytningsprodukter som inte omvandlas till resurser igen i livsmiljön och dennas fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper ändras. Bl a ändras livsmiljöns livsuppehållande egenskaper och blir andra än dem, som livet på jorden, sådant vi känner det, beror av för sin överlevnad.

 

Fgur 1: Livsmiljöns kretslopp

Resurser hämtas från livsmiljön i form av råvaror, drivmedel och arbetskraft. Jämför och i figur 1. Via tillverkningsprocesser omvandlas dessa resurser till produkter. Jämför i figuren. Dessa bryts ned, genom konsumtion. Jämför i figuren. Resultatet blir avfall, föroreningar, ”utsläpp” m m. som hanteras och ”kvittblis” via processer, som i likhet med alla andra processer förbrukar exergi för att kunna äga rum. Jämför i figuren. (Exergi är energi med termodynamisk potential gentemot omgivningen och den kan därför genomdriva tillståndsförändringar och uträtta arbete.) 

Genom växternas fotosyntes och andra resursförnyande och exergifixerande processer i livsmiljön återskapas resurser ur de exergifattiga nedbrytningsprodukterna. Jämför i figuren. Här finns de processer i kretsloppet, som är tillräckligt effektiva för att både drivas av - och fixera en del av den exergirika energi som tillförs dem från solljuset. Exergifixeringen medför att exergifattiga nedbrytningsprodukter ändrar sitt fysiska och kemiska tillstånd till exergirika resurser. Den exergi som inte fixeras i resursuppbyggnaden förloras som exergiförlust, vanligen i form av spillvärme till omgivningen. Jämför i figur 1. 

Om alla de nedbrytningsprodukter som bildas i de olika omvandlingsleden i kretsloppet omvandlas till resurser igen, kan livsmiljöns fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper hållas konstanta ,vilket är nödvändigt för att livet skall existera. Detta eftersom livet på jorden är anpassat till och beroende av dessa livsbetingelser. 

Vårt problem är att livsmiljön och dennas resurser, sedan mitten av 1800-talet, bryts ned snabbare än de återbildas. Därför ändrar sig livsmiljöns fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper. De blir undan för undan andra, än dem vi är beroende av för vår existens. Orsaken är att nedbrytningsprodukter, såväl koldioxid som andra, inte omvandlas fullständigt till resurser. En del av dem blir över och ansamlas i livsmiljön eftersom kretsloppet där inte fungerar sedan vi började bryta ned livsmiljön och dess resurser snabbare än de förnyas. 

Om regering och riksdag inte brutit mot lagens krav på kretslopp, när de fattat sina beslut, stiftat lagar och regerat samhället, skulle livsmiljön och dennas resurser förnyas i åtminstone samma takt som de bryts ned. Dess resurser skulle hållas konstanta. Resursbrist skulle inte uppstå. Livsmiljön skulle inte förorenas av avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter som inte omvandlas tillbaka till resurser igen. M a o skulle livsmiljön varaktigt tillhandahålla den livsuppehållande förmåga, som livet på jorden är beroende av för sin existens. Men den hotas nu p g a att livsmiljöns sammansättning och egenskaper ändrar sig. Fenomenet kallas miljöförstörelse.

 

Staffan Delin

 

Vetenskap och forskning i samhällets och demokratins tjänst.

Jorden är överbefolkad sedan mitten av 1800-talet, d v s den tidpunkt då vi började bryta ned livsmiljön med dess strukturer och andra resurser snabbare än de återskapas där. (resurser definierade som tillstånd  hos materian med större exergiinnehåll än omgivningens). Genom nedbrytningen omvandlas resurserna  till avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter med lågt eller inget exergiinnehåll. Ett ex. är nedbrytning av fossila bränslen med syrgas från atmosfären till koldioxid och vatten, som "går upp" i omgivningen och således inte har någon kontrast gentemot denna och exergiinnehållet har då reducerats till noll. 

Vi kan tänka oss ett tillstånd hos miljön där den är alldeles homogen, utan kontraster och således utan exergi. Då finns givetvis inga levande varelser där, eftersom de skulle utgöra en kontrast gentemot omgivningen och således innehålla exergi. Liv är således omöjligt i en sådan miljö. 

Vi människor har kommit på idén att vi kan försörja oss genom att hämta resurser från omgivningen och fördela dem mellan oss, och vi använder pengar och politik som instrument för detta. Resurserna bryter vi sedan ned. Fenomenet kallas resursförbrukning. I debatten används också termer som "produktion" och "konsumtion" för att beskriva denna resursnedbrytning.

Industrisamhället kan ses som en "resursnedbrytningsmaskin", som vi använder för att bryta ned livsmiljöns strukturer och andra resurser till avfall och den maskinen driver vi med drivmedel. I  debatten kallas dessa för "energi". En del av denna "energi" kallas "icke förnybar energi" och  en annan del kallas "förnybar energi". Gemensamt för alla dessa drivmedel är att vi använder dem för att driva processer som bryter ned livsmiljön och omvandlar den och dennas resurser  till avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter.

  Summan av kardemumman är att vi förbrukar exergi från livsmiljön och den kommer därigenom att bestå mer och mer av avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter, d v s exergifattig materia och allt mindre av resurser, d v s exergirik materia.

  Nu är vi mellan 7 och 8 miljarder människor som hjälps åt med att bryta ned livsmiljön och omvandla den till koldioxid och väldigt många andra exergifattiga nedbrytningsprodukter och därmed också avskaffa våra egna livsförutsättningar genom att ändra livsmiljöns fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper.  Bl. a. ändras dess livsuppehållande egenskaper och livet, sådant vi känner det, hotas.

 Av politiska skäl kan man inte erkänna detta. Vilka väljare skulle stå ut med att höra sanningen och rösta på politiker som inte hymlar med den?

Våra politiker har i det läget valt att tillhandahålla tröst, framtidstro och utvecklingsoptimism. Deras budskap är att energi kan produceras och konsumeras och att vi använder den för att med vårt vetenskapliga - och tekniska kunnande, skapa resurser och mervärden. Den fysiska verkligheten med termodynamikens lagar, energins konstans och evighetsmaskinens omöjlighet är oförenlig med det politiska budskapet och har prioriterats bort och lämnats därhän i samband med att forskningen förstatligats och ställts i "samhällets och demokratins tjänst", d v s politiserats. I vetenskapens och sanningen namn tillhandahåller den numera diverse  politiskt tillrättalagda, trösterika och hoppingivande utsagor. Ett ex. är en artikel  i Svenska Dagbladet, Brännpunkt, 1984- 04-21, av dåvarande vice statsminister Ingvar Carlsson som ansvarade för forskningsfrågorna i regeringen. Han skriver där: "Det går att skilja bra forskning från medelmåttig. Vi måste ställa krav på kvalitet"

"Självklara friheter

 Ibland skymtar i den forskningspolitiska debatten föreställningen att samhällets engagemang i forskning skulle äventyra forskningens frihet.

Som jag ser det har forskningens frihet flera dimensioner. En första förutsättning är att forskare fritt skall kunna föra fram resultat och slutsatser och att dessa granskas enligt vetenskapliga kriterier. En annan del av friheten, som många forskare ser som sin plikt, är att faktiskt ge offentlighet åt resultaten. En tredje komponent gäller möjligheter att fritt få välja metod och forskningsuppgift, dvs att få resurser och möjlighet att forska om vad man själv vill. I formell mening är alla dessa friheter självklara. Även i praktiken låter de sig i stor utsträckning förverkligas".

Ingvar Carlssons uttalande är intressant att jämföra med en rapport från Riksrevisionsverket med titeln "Styrning av högskolans forskning" (Diarienummer 1982:189). Denna rapport är befriad från mycket av den politiska retorik som utmärker Carlssons uttalande och andra mera officiella politiska dokument. Där brukar frågan om den statliga och politiska styrningen av forskningen uppfattas som känslig. Möda brukar därför läggas ned på att dölja hur stark denna styrning i själva verket är. På sin höjd talas det där om "samhällets inflytande". Officiellt brukar också anspråken begränsas till att gälla vilka forskningsområden som skall gynnas. Detta är dock inte fallet i ovan nämnda rapport från Riksrevisionsverket, där staten f ö genomgående kallas för "statsmakterna". I rapporten framhålls t o m att revisionsprojektets syfte är, att på grundval av fallstudier, analysera hur forskningen styrs inom högskolan genom vissa av de styrmedel som står statsmakterna till buds och som direkt eller indirekt påverkar högskoleforskningens inriktning och resultat. Det slutliga syftet är just att uppnå vad som kallas en "effektiv" styrning av forskningen. 

Problemet med forskningens frihet avfärdas även här redan i inledningen genom att forskningen påstås vara fri i den bemärkelsen att forskarna själva får välja forskningsområde och metoder för att lösa de ställda problemen, men här sägs också att statsmakterna dock har ett övergripande "ansvar" för inriktningen av den forskning som bedrivs med stöd av statliga medel och sedan står det inte mera om forskningens frihet. I de officiella politiska dokumenten brukar det också stå mycket om forskningens betydelse för den ekonomiska utvecklingen. För skams skull brukar det också stå någonting om att forskningen har betydelse även på andra sätt. 

Statsmakternas ökade intresse för forskningen och av olika sätt att styra och kontrollera densamma, hänger naturligtvis intimt ihop med den allt mera betydelsefulla strategiska roll som forskningen spelar och med de förväntningar som finns i samhället på at via forskningsresultat stimulera den ekonomiska utvecklingen. Högskolans kritiker har också sedan länge ironiserat över att denna skola alltmera drivs efter mönster av en industriell koncern. 

Verksamhetens inriktning planeras t ex av ledningen och arbetet utförs av en alltmera proletariserad forskarkår, varefter resultatet av verksamheten, efter kontroll, slussas ut till avnämarna via särskilda forsknings-informationsavdelningar. 

I den ovan nämnda rapporten från Riksrevisionsverket sägs det utan omsvep, att högskolan, från styrningssynpunkt, bör kunna ses som en koncern, där de enskilda enheterna visserligen fortfarande är skilda juridiska enheter, men där en av enheterna, moderföretaget, behärskar de andra enheterna inom koncernen genom att skaffa sig bestämmanderätten över dem. En central myndighet i förvaltningskoncernen bör ha stora möjligheter att påverka besluten på såväl central som lokal nivå. Denna myndighets styrka bygger på en central position i beslutssystemet, nära departementet och på att den har tillgång till överlägsna utredningsresurser i jämförelse med övriga beslutsorgan, menar Riksrevisionsverket. 

I den fortsatta debatten om Sveriges framtida energiförsörjning diskuterades inte vidare huruvida det vore lämpligt att omsätta mera energi eller inte. De forskare och andra, som fick "friheten" att yttra sig i massmedia, var eniga om att en ökning av energiomsättningen vore nödvändig, om välfärden och ekonomin skulle kunna förbättras. Vissa nyanser tilläts dock i bedömningen av hur mycket och hur fort ökningen av energiomsättningen skulle ske. 

Referens: 

Ingvar Carlsson i Svenska Dagbladet, Brännpunkt, 1984. 04.21, "Det går att skilja bra forskning från medelmåttig. Vi måste ställa krav på kvalitet

 

Staffan Delin.

Naturens livsuppehållande förmåga måste upprätthållas.

Jordens befolkning ökar. Försörjningen av den  kräver större och större uttag av resurser från naturen, d v s från livsmiljön och det medför att denna bryts ned och utarmas allt mera. Dess livsuppehållande förmåga minskar liksom våra egna försörjningsmöjligheter. Det skapar i sin tur social oro, konflikter, krig och flyktingströmmar och tilliten till samhället och till andra människor minskar. Hittills har samhället inte förmått att hantera den pågående utvecklingen. 

Lösningen på problemet ligger i att öka livsmiljöns livsuppehållande förmåga till att varaktigt tillhandahålla de livsbetingelser, som livet på jorden beror av för sin existens. 

I SOU 1974: 65, "Energi i ett långt tidsperspektiv" uppmärksammades detta för mera än 40 år sedan och en debatt initierades i termer av "lågenergisamhälle" eftersom vi saknar teknik som klarar den nödvändiga  resursförnyelsen. Det problemet rundades och den fysiska verkligheten prioriterades bort eftersom den är oförenlig med vad som är politiskt opportunt. I Energiprognosutredningens huvudbetänkande, SOU 1974: 64, "Energi 1985 - 2000.  står det på sidorna 72 och 73:

"I ett läge med verklig, omfattande brist på energi, då ingen fri valsituation föreligger, kan naturligtvis tvångsmässigt genomförda konsumtionsbegränsningar erfordras och bli accepterade, även om de skulle innebära mycket drastiska ingrepp i vårt samhälles struktur och vårt sätt att leva. 

Energiprognosutredningen ansåg i lägesrapporten inte att det var realistiskt att räkna med en spontan samhällsutveckling av detta slag. Utredningen ansåg inte heller att fakta på energimarknaden, vare sig när det gällde tillgången på energi eller hänsyn t.ex. miljö, var sådana att det var nödvändigt eller (med hänsyn till konsekvenserna) möjligt att anpassa samhället till en sådan utveckling. Utredningen undersökte därför inte möjligheterna till och konsekvenserna av ett lågenergialternativ, som innebar en icketillväxande energikonsumtion, utan begränsade sig till att studera sådana åtgärder att begränsa konsumtionen av energi som kunde anses förenliga med den samhällsstruktur vi redan har."

Den politiska och ekonomiska utvecklingen har fortsatt i samma spår som tidigare. Industriinvesteringarna, d v s investeringar i resursnedbrytande teknik och anläggningar har fortsatt sedan dess. I debatten heter det att  dessa investeringar är nödvändiga för den ekonomiska tillväxten, sysselsättningen och välfärden. 

Många människor tror fortfarande på att detta är sant och uppfattar industrin och industrisamhället som resursskapande och inte som resursnedbrytande. Detta trots att de rimligen kan se, att skorstenarna spyr ut rök, att avloppsledningarna spyr ut förorenat vatten och att avfallstransporter går till avfallsupplag och vittnar om resursnedbrytning. Om industrin vore resursförnyande, skulle den rimligen suga i sig röken, askan, vattenföroreningarna och annat avfall och omvandla dem till mat och andra resurser som vi behöver för vår försörjning. 

Industrialiseringen och den därmed ökade resursnedbrytningen drivs vidare i större  och större omfattning. Överenskommelserna om klimatpolitiken  som uppnåddes vid Förenta nationernas klimatkonferens i Paris 2015 innebär att nedbrytningsverksamheten i industrisamhället skall drivas vidare, men drivas med andra drivmedel än fossila bränslen, eftersom dessa ger upphov till utsläpp av koldioxid som påverkar jordens klimat. 

Den politik som förs innebär således fortsatt nedbrytning av livsmiljön  och dennas resurser. Det betyder att dess livsuppehållande förmåga skall minska och allt detta drivas med andra drivmedel än fossila bränslen.

Ännu har inte någon politik  för vår varaktiga överlevnad på jorden formulerats. För att kunna göra det, måste vi först sätta oss in i och vederbörligen acceptera och beakta de villkor som gäller i den fysiska verkligheten. Vi måste förstå att livsmiljön är ett självorganiserande dynamiskt system i vilket vi människor ingår som aktiva komponenter. Vår roll är, att i  likhet med alla andra livsformer, bete oss så att livsmiljön kan tillgodogöra sig det exergiflöde som når den via solstrålningen så bra som möjligt, d v s så att omvandlingen av nedbrytningsprodukter till resurser optimeras via de anabola, resursuppbyggande processerna i naturen.

Staffan Delin

 

Klimatpolitiken  upprätthåller inte miljöns  livsuppehållande förmåga

 Klimatpolitikens svaghet är att den inte upprätthåller livsmiljöns resursförnyande och livsuppehållande förmågor.  Den duger bara till att minska koldioxidutsläpp från förbränning av fossila bränslen. Nedbrytningen av livsmiljön och dess livsuppehållande och resursförnyande förmågor drivs vidare med andra drivmedel, bl a med "vindkraft", "solenergi",  "vattenkraft" och annan s k förnybar energi. Politiken framstår därför som ett illusionsnummer. För att bli meningsfull, måste den utformas så att livsmiljöns resursförnyande och livsuppehållande förmågor varaktigt värnas och optimeras.

Staffan Delin

 

Att förvekliga FN:s och Sveriges miljökvalitetsmål.

Av debatten att döma, uppfattar våra beslutsfattare klimatfrågan och koldioxidutsläppen från förbränning av fossila bränslen som nyckelfrågor för samhällets uthållighet. Detta indikerar en problematisk oförståelse av naturens, d v s livsmiljöns, sätt att fungera.

Det måste klarläggas i vad mån samhällets uthållighet hänger bara på att koldioxidutsläppen från fossila bränslen minskar och upphör. Klimatmålet är bara ett av FN:s såväl som Sveriges många miljökvalitetsmål som måste nås, om samhället skall bli uthålligt. 

För att nå målet att varaktigt upprätthålla de livsbetingelser här på jorden som livet är beroende av för sin existens, måste debatten vidgas långt utöver klimatförändringar och växthusgaser, från fossila bränslen och måste inriktas på att att  upprätthålla naturens livsuppehållande förmåga. Den förutsätter i sin tur att naturens fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper  hålls konstanta inom tillräckligt snäva gränser. Alla avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter, som bildas genom nedbrytning av resurser, måste omvandlas tillbaka till resurerna igen och det sker inte av sig själv. Det förutsätter resursförnyande processer och de tillhandahålls av de levande varelserna och drivs ytterst av den solstrålning, som växelverkar med  varelserna ekosystemet. 

De svenska miljökvalitetsmålen:

1 Begränsad klimatpåverkan

2 Frisk luft

3 Bara naturlig försurning

4 Giftfri miljö

Skyddande ozonskikt

6 Säker strålmiljö

7 Ingen övergödning

8 Levande sjöar och vattendrag

9 Grundvatten av god kvalitet

10 Hav i balans samt levande kust och skärgård

11 Myllrande våtmarker

12 Levande skogar

13 Ett rikt odlingslandskap

14 Storslagen fjällmiljö

15 God bebyggd miljö

16 Ett rikt växt- och djurliv

För att upprätthålla denna sammansättning och dessa egenskaper, måste livsmiljön återskapa sig själv och sina resurser i samma takt som de förbrukas, d v s bryts ned. Denna resursförnyelse måste dessutom ske genom att de föroreningar, avfall och andra nedbrytningsprodukter som bildas, omvandlas tillbaka till resurstillståndet igen. 

För klimatets del gäller att det stabiliseras, om halterna av de olika gaserna i luften hålls konstanta. Förutsättningen för att de svenska miljökvalitetsmålen 1 , 2  och 3, d v s  ”Begränsad klimatpåverkan”, ”Frisk luft” och ”Bara naturlig försurning,” skall nås, är att atmosfärens fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper varaktigt överensstämmer med vad livet på jorden är beroende av för sin existens. 

För övriga miljökvalitetsmål gäller på motsvarande sätt, att livsmiljöns sammansättning och egenskaper måste hållas konstanta och överensstämma med vad livet på jorden är anpassat till. Den viktigaste åtgärden vi måste vidta för att nå samtliga miljökvalitetsmål är således att inte bryta ned livsmiljöns strukturer och andra resurser snabbare än de återbildas ur de nedbrytningsprodukter och vilka uppstår till följd av nedbrytningsprocesserna i livsmiljön. 

Det finns  två strategier för att klara uppgiften:

1. Minska nedbrytningen av livsmiljöns resurser. 

 2. Öka resursförnyelsen genom att främja de resursförnyande processerna i livsmiljön.

Detta påtalades i bilaga 13 till Energiprognosutredningen 1974 och i debatten i mitten av 1970-talet, i termer av "lågenergisamhälle". Detta  sopades dock under mattan. Motiveringen var att det inte vore möjligt att anpassa samhället till en sådan utveckling. 

"Energi 1985-2000", SOU 1974:64, huvudbetänkandet på sid. 72 och 73.

Naturlagarna och den fysiska verkligheten prioriterades således bort till förmån för ekonomiska teorier och politiska ideologier och såväl samhällsdebatten som politiken förlorade kontakten med den fysiska verkligheten. Detta manifesteras bl a av att det i samhällsdebatten görs gällande att energi kan både produceras och konsumeras, trots att detta är omöjligt i den fysiska verkligheten. Där är energin konstant och kan bara omvandlas och då endast på sådana sätt som försämrar dess kvalitet, d v s  så att energins exergiinnehåll minskar. Detta har dock  hittills sopats under mattan i samhällsdebatten och i den politiska propagandan. 

Det är angeläget att skapa klarhet om vår situation och att förankra debatten i den fysiska verkligheten och  det är syftet med denna blogg. 

 

Några brev till ansvariga beslutsfattare och debattörer och som inte besvarats:

Brev till Svante Axelsson, nationell samordnare för initiativet Fossilfritt Sverige. Uppdraget för samordnaren går ut på att tillsammans med företag och andra aktörer ta fram planer som leder mot fossilfrihet.  Sverige ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer. Ett starkt engagemang i hela det svenska samhället behövs för att åstadkomma detta. Regeringens initiativ Fossilfritt Sverige, som lanserades inför klimatmötet COP21 i Paris, samlar i dag över 170 aktörer från näringsliv, kommuner, regioner och organisationer.

Brev till socialdemokratiska partiet med kommentar till deras partiprogramförslag 2013.

Brev till Centerpartiet med kommentar till  Centerpartiets idéprogramförslag  2013

Brevväxling med Anders Wijkman  med anledning av att han och f. d. statsministern Göran Persson skrivit en artikel i Dagens Nyheter 2016-09-14 "Politisk handlingsförlamning riskerar fossilfri framtid" 

Kan vi verkligen tro på tankesmedjan Global Utmaning? 

 Resurser, resursförnyelse, resursförbrukning, teknik och teknisk utveckling måste mätas med fysiska mått      

 

Regeringens politik är inkonsekvent och motsägelsefull.

Enligt lagen (Miljöbalken kapitel 1, § 1 och kapitel 2, § 5) krävs hållbar utveckling där återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas och så att ett kretslopp uppnås. 

Kretslopp uppnås när såväl den rök som alla övriga nedbrytningsprodukter som bildas, när råvaror och andra resurser från livsmiljön används för energiutvinning, produktion och andra verksamheter, omvandlas tillbaka till resurser igen och så att livsmiljöns sammansättning och egenskaper, hålls konstanta. Detta är i själva verket en grundförutsättning för att livsmiljön skall tillhandahålla de livsbetingelser, som livet på jorden är beroende av för sin existens.

Lagens krav innebär att resursnedbrytningen, mätt i termer av exergi, inte i längden, får vara större än resursförnyelsen i livsmiljön och det har politiska  implikationer.

  • I Sverige är resursnedbrytningen större än resursförnyelsen sedan mitten av 1800-talet. Politiska och andra beslut om investeringar, arbetstillfällen och sysselsättning i resursnedbrytande verksamheter,  strider mot Miljöbalken kapitel 1, § 1 och kapitel 2, § 5 och måste  därför begränsas. om resursnedbrytningen inte, över tid, skall vara större än  resursförnyelsen i livsmiljön.
  • Samhällsutvecklingen måste inriktas på ökad förnyelse och minskad nedbrytning av livsmiljön och dennas resurser. 
  • Den tekniska utvecklingen måste inriktas på  resursförnyande teknik och processer och den ekonomiska utvecklingen måste inriktas på att öka resursförnyelsen  och minska resursnedbrytningen i livsmiljön.

 

                                              Staffan Delin

Nora 2017-08-21

Tack för din kommentar Anna-Lena. Jag är mycket glad för att du uppfattar det jag skriver som självklart och värt att lyfta fram. Politiskt är budskapet obekvämt. Som du märker besvaras inte mina brev och mina argument bemöts inte. 

En förklaring tror jag kan sökas i hur orden produktion och resurser uppfattas i vår kultur, De flesta verkar uppfatta att olja produceras genom att pumpas upp från jordens inre och att energi produceras när olja brinner eller används som drivmedel. Men resursen olja förbrukas från livsmiljön och det är motsatsen till produktion. Beaktar vi fysikens lagar, måste vi medge att oljan omvandlas till avgaser när den brinner och när den används som drivmedel. Vi tvingas också medge och att energi, i form av värme, frigörs.Dessutom måste vi medge att syrgas från atmosfären också förbrukas och att den värme som frigörs, förr eller senare strålar ut i världsrymden. 

Resultatet är att livsmiljön förlorar energi som en gång fångats upp från solljuset och bundits i olja via oljebildningsprocesserna i livsmiljön. Den förlorar energi av hög kvalitet, d v s exergi, i och med att den termodynamiska potentialen mellan olja och syre från luften utjämnas. Det som i samhällsdebatten kallas ”energiproduktion” är i själva verket resursförbrukning och det som produceras är nedbrytningsprodukter i form av avgaser. 

Ordet energiproduktion är således oegentligt och vilseledande. Detsamma  gäller beträffande ordet industriproduktion. Industrin är resursnedbrytande. Den omvandlar råvaror drivmedel och andra exergirika resurser till exergifattigare industriprodukter och diverse nedbrytningsprodukter, som vanligen kallas avfall och föroreningar. När industriprodukterna konsumeras bryts även de ned till nedbrytningsprodukter. Industrin förnyar inte resurser så länge som den inte skapar minst lika mycket resurser som den förbrukar för att skapa dem. 

Det är bara biologiska processer som når upp till den tekniska nivå som krävs för att omvandla koldioxid, vatten och andra nedbrytningsprodukter från omgivningen till resurser. Det är det växterna gör när de omvandlar koldioxid, vatten och andra nedbrytningsprodukter  till levande biomassa med solljus som drivmedel.

Vi kan konstatera att varken Socialdemokraterna, Centerpartiet eller Anders Wijkman besvarar mina brev. Detta kan tolkas som svar med innebörden att de instämmer med mig. Deras beteende i övrigt indikerar dock att de saknar relevanta motargument, tycker att mina argument är politiskt oanvändbara, avslöjande och obehagliga och önskar att tysta mig.

 

Staffan Delin.

Detta händer i Schweiz

Confederation and the Cantons shall endeavour to achieve a balanced and sustainable relationship between nature and its capacity to renew itself and the demands placed on it by the population.

I Schweiz inser man att resursförnyelsen är mindre än resursnedbrytningen i livsmiljön. Nu måste våra politiker förklara varför vi i Sverige inte behöver ta hänsyn till denna verklighet och nöjer oss med att  förlita oss på vår viljestyrka och önsketänkande.