Okunskap om vekligheten har lett oss fel

Bästa redaktörer och ledarskribenter
Tove Livendahl och Olof Ehrenkrona
Svenska Dagbladet

Det gäller Björn Lomborg på ledarsidan i SvD den 8/12 Jag har ingen ambition eller avsikt att nedanstående skall publiceras i tidningen. Om och när ni läst detta så förstår ni varför. Min avsikt är att denna afton kunna lägga mitt gamla huvud på kudden och med gott samvete säga ”Dixi et salvavi animam meam”.
Gustaf Delin
Sigtuna Exergiakademi

Björn Lomborg är chef för Copenhagen Consensus Center och visiting professor vid Copenhagen Business School, samt , bör man tillägga, en i Svenska Dagbladet ofta anlitad expert i energi- och miljöfrågor. I en ledarartikel den 8 december gör han sig till talesman för att ”En rimlig medelväg bör vara målet i Madrid”.
Lomborg konstaterar att resultaten av majoritetens omhuldade nollutsläpp-politik blir ”fysiskt omätbara” i termer av temperaturminskning och enormt kostsamma i pengabelopp, alltså till ingen nämnvärd nytta. Jag är böjd för att hålla med. Klimatutmaningarna kommer inte att lösas genom att byta fossila bränslen mot ”dyrare, mindre effektiva energislag”. Lomborg föreslår istället fokusering på innovation som innebär att utsläppsneutral energi blir billigare än fossila bränslen. Madridmötet borde därmed ”sätta ett mer uppnåeligt mål, med långt större nytta för mänskligheten, till långt lägre kostnad”. Jag skall inte uttala mig om hans recept eller ekonomiska beräkningar. Den väsentliga slutsatsen jag drar är att Lomborg, i likhet med de flesta andra (jag inkluderad) gärna ser att fortsatt koldioxidexport till biosfären elimineras, men i motsats till majoriteten menar att så inte måste ske brådstörtat med tuffa regleringar utan bör ske via den vanliga marknadsmekanismen där nyuppfunna billigare energislag snabbare konkurrerar ut de fossila energislagen. Sådana som räknar bättre än jag må uttala sig om hans kalkyler. Han har högst troligt, så långt, en poäng. Gott så.
Dock, vad både Lomborg och övriga deltagare i diskussionen förefaller vara rörande överens om är alldeles tydligt – den människostyrda energianvändningen skall bibehållas på sin höga nivå och helst ökas. Människorna blir ju allt flera och fattigdomen skall gunås elimineras och ekonomierna skall växa. Tyvärr bortser samtliga från att det grundläggande problemet består i att mänsklighetens totala energianvändning är på tok för hög. Just på grund av att ekonomierna växer, att människorna blir flera och att flera fattiga kan och vill konsumera alltmera. Något som vi å ena sidan självfallet tycker är bra. Men å den andra sidan, vad de flesta bortser ifrån, är att den för höga energianvändningen har en högst ödesdiger baksida. Den är orsaken till att biosfärens självreglerande system inte har orkat ta hand om allt avfall från industrisamhället och göra om detta till nya naturresurser. Vilket det gör inom de gränser som dikteras av naturlagarna – men inte hur långt som helst. Överskottet sprids obehandlat omkring i biosfären.

Så länge systemet förmår klara av att skapa nya naturresurser ur allt avfall råder en viss dynamisk jämvikt, viket har varit fallet de senaste hundratusentalet år (även i en natur utan människor skapas avfall) – sånär som under de senaste ungefär hundra åren. Livsmiljöns fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper har hållits konstanta, vilket är en förutsättning för att livet skall existera. När systemets förmåga har övertrasserats förändrar det livsbetingelserna (”självreglerar”). Dessa förändringar är sällan till fördel för livet på planeten. Exempel på att så är förhållandet återfinns i de 17 Strategic Development Goals (SDF) som FN har formulerat. Dessa mål indikerar direkt och indirekt till skadliga effekter av att industrisamhällets för höga energianvändning har överstigit det självreglerande systemets förmåga att ta hand om avfall för att producera nya naturresurser. Med risk för att vara tjatig, vårt problem är att livsmiljön och dennas resurser sedan ett sekel eller så bryts ned snabbare än de återbildas. Därför ändrar sig livsmiljöns fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper, d.v.s. ”livsbetingelserna”. Dessa blir undan för undan andra, än dem vi är beroende av för vår existens. Slutsatserna kan dras av varje normal grundskoleelev.

Om Lomborg insåge grundproblemet skulle han för det första rekommendera betydande nedskärning av den totala energianvändningen och för det andra att innovationsansträngningarna bör fokuseras på att utveckla teknologier som ökar biosfärens förmåga att förvandla avfall från den av människan styrda energianvändningen till nya naturresurser. Det sorgliga är att vare sig man gör som Lomborg föreslår i sin artikel, eller som majoriteten i Paris och Madrid föreslagit och sannolikt fortsätter att föreslå, eller för den delen vad jag anser som det sakligt riktiga, så handlar det i nuvarande läge om teoretiska spekulationer. Den tidpunkt är för länge sedan passerad då det fanns en rimlig chans att bli herrar över den situation som vår okunskap om den relevanta verklighetsbilden, likgiltighet och/eller hybris har skapat .

Sigtuna den 11 december 2019
Gustaf Delin
Sigtuna Exergiakademi

Varför klimatförändring är en irrelevans, ekonomisk tillväxt en myt och hållbarhet fyrtio år försent Av Kevin Casey

Detta blogginlägg utgörs av en läsvärd artikel skriven av en person, Kevin Casey som presenterar sig själv i inledningen av artikeln. Den intresserade kan informera sig mera via följande länk och dessutom ta del av artikeln på originalspråket, http://globalcomment.com/why-climate-change-is-an-irrelevance-economic-growth-is-a-myth-and-sustainability-is-forty-years-too-late/ Jag föreställer mig att Staffan Delin gärna hade diskuterat med Kevin Casey. Gustaf Delin

Efter att ha ägnat nästan ett halvt sekel åt att utforska världens mest isolerade vildmarker, har jag förvärvat ett visst mått av insikt om tillståndet för vår planet och Homo Sapiens nuvarande, omtöcknade föreställningar om miljön. Jag har iakttagit hur Jordens tillstånd försämrats framför mina ögon, under min egen livstid, till den nivå att jag inte längre kan betrakta den som den vackra, mångfaldiga bärare av allt liv den en gång var.
Så, låt mig börja med att avhandla ett antal punkter kring vilka förvirring tycks råda och som påverkar såväl brinnande aktivister som huvudet-i-sanden-förnekare i samma omfattning.
Klimatförändring är inte det största hotet mot världens miljö – det är det vi som är. Världens floder och hav kvävs inte av flytande högar av avfall, giftiga kemikalier och plastsopor på grund av klimatförändring. Det orsakas av att vi har 7,7 miljarder människor hopträngda på en planet som håller på att dö under trycket av vårt giriga, själviska missbruk. Om två decennier kan Jordens oceaner komma att innehålla mer plast, viktmässigt, än fisk. Klimatförändring orsakar inte det. Alltför många människor orsakar det.
Klimatförändring har inte täckt världen med betong eller ersatt friska ekosystem med bostadsområden med konstgjorda kanaler och shoppingcentra – vi, och vårt ständigt ökande antal, utgör brottslingen. Klimatförändring är bara ett av alla symptom av en sjukdom bortom all kontroll – människans överbefolkning. Den irreversibla skadan på miljön som orsakas av att ha alltför många människor på en begränsad planetyta är redan smärtsamt uppenbar. Vår uppsvällda befolkning begränsar våra barns framtid på sätt som har mycket lite att göra med planetens temperatur.
Jag hör ofta människor säga ”Människan har alltid funnit en lösning på svåra problem, så varför oroa sig – det kommer att ordna sig.” Men, problemet för Jorden idag är något hon aldrig utsatts för tidigare – en farsot om nästan 8 miljarder människor. Jorden klarar inte det längre.
Vi har varit så distraherade av att tjäna pengar, att följa våra planer och sprida myterna om ”tillväxt” och ”framsteg” att vi glömde observera att vi förvandlade vårt enda möjliga planetära hem till en sfärisk soptipp. Människor må vara imponerande intelligenta, men de är också starkt självfokuserade och kortsynta.
Inga politiker talar om vår befolkningsepidemi. Allt du hör från dem är ”arbeten, arbeten, arbeten” och ”ytterligare tillväxt”. Du hör heller inte klimatförändringsaktivisterna tala om överbefolkning. Det är ett alldeles för farligt ämne, en alltför smärtsam realitet. Det ligger permanent i korgen ”För svårt”.
Istället har vi alla hoppat på tåget ”Global uppvärmning”. Vi anklagar oavbrutet regeringar för overksamhet kring klimatförändring – medan vi i hemlighet hoppas att, vad de än bestämmer att göra, det inte negativt kommer att påverka vår konsumerande livsstil.
Låt oss inte förväxla aktivism med aktivitet – de är inte desamma. Det ena handlar om social tillhörighet och att må bra av sin upprördhet; det andra handlar om att göra något påtagligt för att förbättra situationen.
Jag hatar att sticka hål på den här, den gamla skolans, bubbla, men det existerar inte längre något sådant som ekonomisk tillväxt – inte i det här århundradet. Inte heller någon verklig hållbarhet – inte längre. Den ‘miljömässiga vändpunkten’ alla älskar att tala om nåddes faktiskt runt 1980, när vetenskapen kan berätta för oss att mänskligheten började konsumera mer av Jordens resurser än vad planeten förmådde återskapa. Vi har slukat mer av vår planets resurser under de senaste femtio åren än under mänsklighetens hela tidigare existens och förgiftat vår väg till välstånd under hela processen. Klimatförändring har inget med det att göra – och så är det fortfarande.
Ekonomisk tillväxt behöver befolkningstillväxt för att fungera. Men när en utarmad planet inte längre kan bära bördan av en redan existerande befolkning och dess ändlösa krav är tillväxt inget annat än en farlig illusion. Dagens ’friska ekonomi’ är morgondagens dystopiska misär.
Under innevarande århundrade är det vi fortfarande felaktigt kallar ekonomisk tillväxt inget annat än ren och skär miljöförstöring. Ingenting vi gör idag kan kallas hållbart, på en planet som under fyra hela decennier undergått irreparabelt resursutnyttjande. 1970-talet var det sista hållbara decenniet för mänskligheten. Olyckligtvis, vid den tiden, var det ingen som konstaterade att en vändpunkt hade nåtts och passerats.
Våra nuvarande miljömässiga lidanden har så gott som ingenting med klimatet att göra, men har allt att göra med hur vi behandlar Jorden – inte endast nyligen utan under många sekler. Vi har alltid misshandlat Jorden fruktansvärt och lyckats komma undan med det därför att vårt antal inte varit signifikant nog för att orsaka bestående skada. Nu är vårt antal bortom all kontroll vilket lämnar oss begränsade möjligheter.
I backspegeln kan vi konstatera att vi skulle ha tagit itu med den skenande överbefolkningen strax efter andra världskriget, när Jordens befolkning fortfarande låg kring 2,5 miljarder – mindre än en tredjedel av vad den är idag. Men vi var mitt uppe i en jublande efterkrigsoptimism och trodde fortfarande på villfarelsen om ’naturens oändliga frikostighet’.
Om man skulle kunna gå bakåt i tiden till omkring 1604, till den plats där vi idag hittar Manhattan, skulle man hitta en liten bosättning med ungefär 150 människor åtnjutande en jungfrulig, kustnära vildmark med perfekt jordmån, gott om vilt och omfångsrika timmerskogar – ett genuint paradis på Jorden. Vid den tiden gick valar upp i den rena, fiskrika Hudsonfloden och man kunde fånga humrar i havet, hälften så långa som en man. Enorma flockar av vandringsduvor förmörkade himlen.
Idag, på samma plats, står betongväggarna tätt bland en av jordens högsta befolkningstätheter. Vi har varit så upptagna med att ’förbättra’ allting att vi har förstört praktiskt taget allt. I slutänden kommer arvet efter oss som ras inte att handla om alla underbara saker vi skapat medan vi besatte Jorden. Det kommer att handla om alla underbara saker vi förstörde.
Den mest häpnadsväckande befolkningsexplosionen i historien råkade infalla under min generations vakt, så vi måste ses som ägare av denna brist på förutseende. Våra egna barn betalar nu priset för våra misstag och har all rätt i världen att vara bekymrade över Jordens framtid – och sin egen. Men låt oss inte lägga all skuld på mångbarnsföräldrarna. Tidigare generationer hjälpte lika blint till att degradera planeten och dagens unga förväntar sig fortfarande den välmående livsstil som en döende planet endast kan förse dem med under mycket kort tid.
Jag skulle enträget vilja uppmana alla klimatförändringsaktivister att rikta sina miljömässiga bekymmer till dem som verkligen förtjänar det. De kan börja med ekonomer, utvecklare och politiker som lyckligt tror att status quo för ’evig tillväxt’ fortfarande gäller. De kan sedan fortsätta till religiösa fanatiker som fortfarande mässar mantrat om ’människans herravälde över naturen’ och avskyr idén om preventivmedel. Efter det kan de fördela en rejäl dos skuld till de världsledare som avsiktligt undviker överbefolkningsfrågan som den politiskt heta potatis den är, trots det faktum att den dödar vår planet och berövar kommande generationer på den spektakulära biologiska mångfald och de livskraftiga ekosystem som äldre generationer tagit för givet. Och, slutligen, kan de titta i spegeln och fråga sig själva vad de personligen gör (förutom att protestera på gatorna) för att göra sin planet till en bättre plats att leva på för allt liv som bebor den.
Vilka är då lösningarna för en överfylld planet? Vi måste först undvika att växla in på klimatförändringsindustrins sidospår och inse att problemet helt enkelt är det alltför stora antalet människor och dess uppenbara inverkan på planetens hälsa; klimatet kan påverkas av antalet människor men påverkar inte direkt antalet människor. Vi måste ersätta politiska och ekonomiska agendor och snedvridna ideologier med bättre utbildning (speciellt inom vetenskap). Vi behöver mer globalt främjande av familjeplanering, mer feminint bemyndigande och regeringsincitament för att ha färre barn – inte fler. Och, sorgligt nog, vi skulle ha varit mer förutseende kring allt detta för minst 60 år sedan, istället för att just nu vakna upp till vår självskapade, obehagliga situation.
Trots att det är positivt att dagens ungdomar blir alltmer medvetna om allvaret hos sin miljömässiga, svåra situation protesterar de i fel riktning. De borde rikta sin passionerade uppmärksamhet mot den verkliga fienden – en girig, arrogant, tvåbent art i rasande förnekelse och som har blivit alldeles för skicklig på att ursäkta det oursäktliga.

Översättning: Erik Stenborg "Nätverket Population Matters Sverige” Denna artikel publicerades först i Global Comment i november 2019. Anm.

Vandrarduvor är en numera utdöd art

Den gröna omställningen är en bluff

Den gröna omställningen är en bluff. Författaren Therese Uddenfeldt riktar kritik mot miljörörelsens teknikoptimister som tror att vi kommer att kunna ersätta oljan med förnybar energi. Miljöforskarna Tomas Kåberger och Johan Kuylenstierna ger i en TV-diskussion våren 2018 med Therese Uddenfeldt en mer hoppfull syn på hur vi ska lösa klimatkrisen. (Idévärlden,Programledare: Daniel Sjölin. Del 8 av 8.)

Staffans kommentar:
Ja, omställningen är en bluff, om man med denna omställning menar att minskade koldioxidutsläpp från förbränning av fossila bränslen kommer att varaktigt upprätthålla de livsförutsättningar på jorden, som vi är beroende av för vår existens. Dessa är beroende av att livsmiljöns livsuppehållande förmåga fungerar och den beror i sin tur på väldigt mycket mera än bara på halterna av växthusgaser i luften och på klimatet.

Therese Uddenfeldt har rätt i att vi använder energi, i betydelsen drivmedel, för att hämta resurser från naturen och omvandla dem till "prylar". Denna omvandlingsprocess (som vi i ekonomiska sammanhang benämner ”produktion”) innebär att det mesta av resurserna bryts ned till avfall och föroreningar under själva ”pryltillverkningen”. I slutänden sker detsamma med själva ”prylarna”. Om denna förorening överstiger livsmiljöns förmåga till återskapande, återuppbyggande, av naturresurserna, utarmas och förorenas livsmiljön och undergrävs dess livsuppehållande förmåga. Vad vi talar om är det självreglerande dynamiska systemets avtagande resiliens.

Problemet är alltså inte tillgången till energi (drivmedel). Det är i stället vår användning av drivmedel (energi) för att bryta ned livsmiljön och dennas resurser, utan att ta vederbörlig hänsyn till dennas förmåga att återuppbygga resurser, som är huvudproblemet. Att fortsätta industrisamhällets överdrivna, ja hänsynslösa, omvandlande av naturresurser till ”prylar”, är således motsatsen till både resursförnyelse och till främjande av livsmiljöns livsuppehållande förmåga. Bevisen ser vi utfiskning, avskogning, artutrotning, klimatförändringar m.m.

Om vi inte upprätthåller livsmiljöns livsuppehållande förmåga måste vi, som Therese Uddenfeldt säger, bli betydligt färre till antal eller ”leva på en väsentligt lägre nivå”, d.v.s. ändra livsstil. Kanske båda delarna om vi redan gått för långt i vår exploatering och vårt föroreningsarbete. Egentligen är alltså vår uppgift - för att upprepa budskapet - att radikalt minska resursnedbrytningen i livsmiljön och att varaktigt upprätthålla dennas resursförnyande förmåga och att se till att denna är minst lika stor som resursnedbrytningen.

Att finna och använda ”nya energikällor” t ex kärnkraft, vindkraft, vattenkraft, ”alternativ energi” och allt vad vi hittar på att kalla dem, leder, i industrisamhället, till fortsatt och, i värsta fall, ökad nedbrytning av livsmiljön och dennas resurser och till förstörelse av dess livsuppehållande förmåga. Detta eftersom drivmedlen inte används för att driva resursförnyande processer, d v s processer som omvandlar avfall och föroreningar till resurser. Sådan resursförnyelse förutsätter teknik av helt annan dignitet och med mycket bättre prestanda, än den teknik vi använder oss av i industrisamhället. Den finns bara i naturen och vi förstör den dels genom att bryta ned livsmiljön och dels genom att hindra resursförnyelsen med förment miljövårdande åtgärder, t ex avloppsreningsanläggningar och åtgärder för att "rädda Östersjön".

Jag instämmer i att miljörörelsen har svikit, men har den något annat val, om den skall få politiskt inflytande? Att inte svika innebär att tala sanning om mänsklighetens framfart på jorden och i vårt samhälle är detta oförenligt med att få politiskt inflytande. Detta eftersom denna sanning, på grund av att konsekvenserna av en nödvändig omställning inte är socialt och politiskt accepterade och därför hittills har förkastats i ”bli tagen på allvar” och att det handlar om ”regeringsfäighet”. Jag instämmer också med henne om att omställningen nog blir mycket svårare än vad vi vill påskina. På frågan om vad som kommer att hända då svarar hon "Som tur är, så har vi naturlagar", men hon går inte in på vad dessa naturlagar innebär.

Som jag förstår henne, syftar hon på termodynamikens lagar och deras konsekvenser. De innebär att vår valfrihet inskränker sig till att frivilligt rätta oss efter dem eller att ta konsekvenserna av att inte göra det. Eftersom vi, i industrisamhället, har valt att försörja oss genom att hämta ut resurser från livsmiljön, omvandla dem till "prylar" med resultat att bryta ned dem till avfall och föroreningar i alldeles för stor omfattning, har vi också valt att bryta ned livsmiljön och dennas resurser snabbare än den förmår reparera sig och förnya sina resurser. Därmed har vi också valt att vi själva och annat liv på jorden får allt svårare att överleva.

Staffan Delin

Kommentar till artikeI i Svenska Dagbladet den 20/10 om behovet av mera el och kärnkraft.

 “Vi kommer att behöva mer el och mer kärnkraft”. “Världen behöver ställa om till koldioxidfri energianvändning till år 2050.” Så skriver sex välkända och inflytelserika svenska debattörer i en artikel I SvD den 20 oktober 2019. Bland dessa förefaller den kloke och vittberömde Hans Blix, tidigare svensk utrikesminister och sedermera generaldirektör för IAEA, vara den för allmänheten mest bekante.

Debattinlägget gäller, i sammanfattning, att Homo Industrialis (vi i den industrialiserade världen) har insett att användningen av fossila energikällor har skapat allvarliga klimatproblem på grund av den stigande koldioxidhalten i atmosfären. Vi måste nu snabbt elektrifiera samhället och till den ändan förstärka och ändra vår mix av energikällor för att möjliggöra fortsatta materiella framsteg i en värld utan ytterligare koldioxidutsläpp. En satsning på kärnenergin är nödvändig eftersom övriga till buds stående , s.k. förnybara, energikällor inte räcker till för att överta de fossila källornas roll. Kärnkraften är väl beprövad och ger inte upphov till klimatpåverkande gaser, t.ex. koldioxid. Industrisamhällets fortsatta utveckling mot ljusnande tider skulle därmed kunna säkras.

Jag har upp till för sisådär trettio år sedan mer eller mindre reflexionslöst utgått från samma paradigm. Jag har sedermera insett att en sådan uppfattning om verkligheten inte stämmer. Jag menar att “klimatkrisen” (och andra kriser/störningar, t.ex. miljöförstöring) väsentligen har förorsakats av industrisamhällets överanvändning av energi. Därav har följt en omfattande omvandling (nedbrytning och förskingring) av naturresurser till avfall som starkt hotar den biosfär som utgör grunden för alla naturresurser och inte minst allt liv. Koldioxiden, utmålad huvudaktör bakom klimatkrisen är ett av många exempel på denna process.

Under miljarder år har biosfärens förunderliga “teknik” skapat en fantastisk komplexitet och mångfald – det livsuppehållande systemet. På några korta århundranden (under industriepoken) har detta system allvarligt skadats genom utnyttjande av människans kognitiva teknik och en närmast gränslös tillgång till fossila drivmedel. Vårt problem idag är inte tillgången till energi (drivmedel). Det är i stället vår användning av drivmedel (energi) för att bryta ned livsmiljön och dennas resurser, utan att ta nödig hänsyn till dennas unika förmåga att återuppbygga resurser, som är huvudproblemet. Att fortsätta industrisamhällets överdrivna, ja hänsynslösa, omvandlande av naturresurser till artefakter, är således motsatsen till både resursförnyelse och till främjande av livsmiljöns livsuppehållande förmåga. Frågan är: Skulle vi råda bot på vådorna av denna nedbrytning och förskingring av naturresurser – i praktiken en “överlevnadskris” - genom att fasa ut fossila bränslen men med kompensation av kärnkraft fortsätta överanvändningen av energi som hittills eller, som framgår av debattörernas beskrivning, t.o.m. öka denna och samtidigt göra samhället “koldioxidfritt”?

Svaret är: Måhända blir vi av med klimatkrisen i den utsträckning denna beror på fossilanvändningen, vilket är viktigt nog, men definitivt fortsätter vi att förvärra skadorna på biosfären, det livsuppehållande systemet, en överlevnadskris i vardande. Den enda vettiga slutatsen är naturligtvis att:

Drastiskt dra ned på energianvändningen genom att snabbt fasa ut de fossila bränslena. (Så långt har debattörerna rätt.)

Och att inte kompensera detta energibortfall med känkraft!!

Dessutom måste man ägna stora ansträngningar till att aktivt stödja biosfärens uppbyggande processer istället för att bryta ned dem!

En sådan slutsats är naturligtvis svårsmält för debattörerna. Dessa fokuserar alldeles uppenbart på att bibehålla och utvidga industrisamhället, ett samhälle som metodiskt skadat och smutsat ned det livsuppehållande systemet (biosfären). Fortsätta att göra fel känns naturligtvis lättast, ty man har vanan inne. Det vet vi ju alla. Man slipper tänka om. Slipper besväret att ändra sig och kan bedriva business as usual. Slipper att slå in på okända vägar. Jag hade dock förväntat mig att så pass välutbildat folk hade tagit till sig Albert Einsteins välkända ” “Vi kan inte lösa våra problem med samma tankesätt vi använde när vi skapade dem.” Kanske något att betänka innan man fortsätter att som blinda leda andra blinda.

Sigtuna den 7 november, 2019
Gustaf Delin
Sigtuna Exergiakademi
Uppsalavägen 25 19334 Sigtuna

HELT OM I KLIMATDEBATTEN – ÖMSESIDIGT BEROENDE OCH SAMARBETE DOKTORSAVHANDLING SOM TESTAMENTE!

Den 20 november publicerades ett tänkvärt inlägg I SvD av kulturskribenten John Sjögren med rubriken “Skam och ångest förlamar debatten”, men egentligen var det positiva och framåtsyftande temat “Helt om i klimatdebatten”. Han beskriver de två “urmyter” (eller “grundberättelse”) som vårt konsumtionsamhälle vilar på, “Den obergänsade friheten från begränsningar” och “Det ständiga framsteget”. Desa två myter måste ändras om vår civilisation skall ha en chans att överleva och han ser framför sig att människors fokus måste läggas på “människans naturliga förbindelse med och kärlek till jorden”. Ty endast det som älskas kan räddas”. Suveränt uttryckt tycker jag.

John Sjögren är känd som en “kristen röst”. Forskaren Staffan Delin befann sig måhända I samma härad, men knappast som bekännande. Han var i sina kretsar känd och erkänd för sin övertygelse om Skapelsens grundlagar, naturlagarna, som varit med sedan begynnelsen, och vilkas undantagslösa giltighet och överhöghet han ständigt hänvisade till och underströk. Staffan lade 1990 fram en doktorsavhandling, (Högskolan Luleå, 1990:83 D), ett resultat av hans erfarenheter under de föregåene 25 årens forskningsarbete, med titeln “Villkor för välfärd. Om verklighetsuppfatt-ning, miljökris, teknik och samhälle”. För trettio år sedan var “välfärd” en dominerande samhällsfråga vilket kan belysa avhandlingens titel. Idag har “välfärd” fått knivskarp, kanske överlägsen, konkurrens av “klimatkris” som ledande fokus i samhällsdebatten. Titeln på Staffans avhandling hade idag snarare fått titeln “Villkor för överlevnad. Om verklighetsuppfattning och människans roll i skapelsen.” Vilket är precis vad den handlar om. Avhandlingen blev aldrig prövad vilket är en historia för sig.

Det intressanta är emellertid att Staffan egentligen i sin doktorsavhandling för 30 år sedan pläderar för samma sak som John Sjögren. Följande citeras ur avhandlingens Abstract, inledande sammanfattning:
“The way in which our culture assesses and understands the continuing destruction of the environment and our life support system results in inadequate countermeasures. This may be understood in terms of the prevailing paradigm. Due to its inability to integrate the laws of thermodynamics, it provides false explanations to the environmental destruction. It must be substituted by a new paradigm, which is outlined.”

Detta är i klara verba inget mindre än ett krav på en revolution i vår kulturs synsätt när det gäller verkligheten. Eller uttryckt enl. Johan Sjögren: det är ”på denna närmast metanivå, som den stora utmaningen ligger. Hur förändrar man en hel kulturs eller civilisations grundberättelse?”

Klart är att förändringen förutsätter att dagens förlegade eller på olika sätt starkt misstolkade kunskaper om verkligheten måste fräschas upp. Staffans avhandling ger en utförlig beskrivning vari denna insiktsförnyelse består. Vad Staffan där deklarerar, starkt sammanfattat, är att människans hörsamhet mot naturlagarna är ett sine qua non, ett absolut och ofrånkomligt villkor. Hittills har det varit litet si och så – för att inte säga totalt nonchalerande av dessa. Vilket fått till följd inte bara klimatförändring utan skador på biosystemet som kan leda till utslagning av utvecklat liv på planeten. Lika absolut och ofrånkomligt är att människan måste inse att hon är en liten del av det livsuppehållande systemet, biosfären och därför måste bidraga till detta systems välmående och förkovran och inte försöka dominera. Naturen är en partner, inte en underordnad leverantör av naturresurser.

Doktorsavhandlingen avslutas med förhoppningen om samverkan mellan samhället och biosfären, formulerat som ”ömsesidigt beroende och samarbete”, och konstaterar att utifrån ett förändrat synsätt, som avhandlingen målar upp ”framstår därför våra nuvarande resurs- och miljöföroreningsproblem endast delvis som ett tekniskt problem. I ställt tränger sig behovet av att integrera befolkningsfrågan med energi- och resursfrågorna på. Vi står därmed inte bara inför ett tekniskt problemkomplex utan också och i ännu högre grad inför ett etiskt, moraliskt och inte minst ett politiskt dilemma.

Vid närmare eftertanke var det nog inte en doktorsavhandling som Staffan Delin skrev. Benämningen testamente förefaller mera befogat. Den finns tillgänglig, arkiverad vid Sigtunastiftelsens Bibliotek.

Gustaf Delin

Staffans brev till Greta Thunberg

Tyvärr kan inte Staffan skriva ett brev till Greta Thunberg. Jag försöker skriva ett brev till henne i hans anda. Jag är själv 88 år och har genomgått en total synvända. Den processen har tagit ett par decennier. Det tar lång tid för gamla hundar att lära sig sitta. Jag tror att Staffans brev skulle kunna se ut ungefär som följer.
Gustaf Delin

Hej Greta!
Jag vill lyckönska till det genomslag Du har fått i opinionen. Jag tycker som Du, politiker skall lyssna på vetenskapen. Inte bara när det passar med vad man redan tror sig veta, eller falla undan för dem som ropar högst. Idag har fokus hamnat på klimatförsämringen. Och koldioxiden har gjorts till huvuproblemet. Jag ser det så att vetenskapen också “glömmer” eller “bortprioriterar” en del. Det är klimatkris, visst, men egentligen ännu värre: Det är överlevnadskris för det existerande livet på jorden. Och koldioxiden utgör bara en liten del av orsaken.

Jag påstår att problemet är människans övertro på tekniken. Människans teknik kan bara använda energi till att sönderdela de resurser som någon annan producerat, nämligen i vårt fall biosfären. Biosfären har monopol på att bygga upp resurser med sin överlägsna teknik som vi kan kalla naturens teknik. Människan tror att hon är “producerande” när hon sönderdelar naturresurser och sätter samman produkter och tjänster med dessas hjälp. Detta är en grav missuppfattning. Ju mera hon “producerar” med sin teknik desto mera “bryter hon ned” och åstadkommer skador på det system som skapar naturresurserna. . Biosfären har med sin överägsna teknik byggt resurser i miljoner år. Människan har med sin primitiva teknik rivit ner naturresurser i några tusen år och överlägset mest under de senaste 250 åren (industrisamhället).

Biosfären har fortsatt att bygga nya resurser, upp till en gräns. Men den gränsen blir allt snävare genom att nedbrytningens produkter (avfall alla kategorier) sprids ut i den livsuppehållande biosfären och ställer där till med störningar. Vi kallar störningarna för “miljöproblem”. Människans resursnedbrytning har gått långt, långt utöver det hållbaras gräns. FN har formulerat 17 globala mål för hållbar utveckling. Om människan hållit gränsen helig hade inget av dessa behövt formuleras.

En av många, många nedbrytningsprodukter är koldioxid. Ditt väckelsearbete har fått miljoner människor att förstå konsekvenserna av för mycket koldioxid. Det är en bra början. Man försöker nu att hejda och minska utsläppen av koldioxid genom att sluta använda fossila bränslen. Det är självfallet nödvändigt. Teoretiskt kan mängden av denna “klimatgas” nedbringas till noll. Men vad hör och läser jag mest varje dag? Den fossila energin skall ersättas med andra energislag! Nedbrytningen av naturens resurser skall tydligen fortsättas. Biosfärens toleransgränser skall alltjämt överskridas. Förhoppningsvis inte av koldioxid, men av en massa annat utsläpp och avfall.

Borde vi inte höja rösten också för att människan gör minst lika stora ansträngningar att hjälpa biosfären i dess arbete på att bygga naturresurser? I stället för att ständigt bryta ned? I några fall gör man faktiskt det. Man planterar skog. Man anlägger våtmarker. Man gör naturreservat , både till lands och till havs. Det är bra. Men ohjälpligt otillräckligt! Som att spotta i havet. Sådana insatser måste tusenfaldigas istället för att fokusera på att utveckla mera energi, nya vidunderliga apparater och system för att flytta koldixid till underjorden m.m. Är vetenskapen, tekniken och politiken okunniga om att det förhåller sig som jag antytt? Eller, är det som jag tror, att vi är så förhäxade av vår egen förmåga att trolla med naturresurserna via vår nedbrytningsteknik ända därhän att vi försöker att omintetgöra de problem denna åstadkommit, med samma medel?

Detta är en fysikalisk omöjlighet. Einstein har sagt: “Vi kan inte lösa våra problem med samma tankesätt vi använde när vi skapade dem.” Man kan inte bygga upp med teknik för att riva ned! Jag kallar det för hybris. Eller något ännu värre, ovilja att erkänna verkligheten. Därmed är slutsatsen för min del given. Det vi kallar “klimatkrisen” är inte ett vetenskapligt eller tekniskt problem utan något mycket viktigare. Det är ett moraliskt problem.

Jag tror att det Du har väckt hos många människor är en insikt (möjigen ännu så länge omedveten) om att vi i grund och botten har ett moraliskt problem. Jag önskar Dig fortsatt framgång.

Förnuftigt avloppssystem godkänt

Staffan Delin kom under sitt sista levnadsår att engagera sig hårt I att stödja familjen Solvarms strid för att med sitt fantastiska “naturhus” undslippa att tvingas in i kommunens osofistikerade och tekniskt underlägsna avloppssystem. Han bidrog till Solvarms nyligen vunna seger, en unik händelse som läsaren kan ta del av i det följande.

Partssakkunighetsutlåtande framhåller att om Solvarms fastighet ansluts till Brålanda reningsverk försämras hushållningen med vatten och värmeenergi, samt med växtnäringsämnena fosfpr och kalium och när spridning av avloppsslam fförbjudits, även med kväve. Spridning av smittämnen och övergödande ämnen till miljön kommer också att öka, då halterna av dessa ämnen kommer att vara högre i det renade avloppet och dessutom volymen på det utflödande avloppet betydligt större. Detta finns att läsa på länken http://www.va-i-tiden.se/wp-content/uploads/2019/06/Partssakkunnigutlåtande-HJ-20190402.pdf
På sid 6 beskrivs anläggningens driftsäkerhet

På Stefan Kävlings blogg kan man läsa om ”Familjen Solvarm fick rätt i Mark- och miljödomstolen” Det är en mycket välkommen och välförtjänt seger för familjen, men också för alla i Sverige som är i en liknande situation. Rättegången har uppmärksammats i hela landet och faktiskt också utanför våra gränser.

Striden gällde om familjen Solvarm var tvungen att betala anslutningsavgiften på 194.935 kr till Vänersborgs kommuns VA-nät. Det ansåg kommunen – och det trots att Solvarm inte vill ansluta sig till kommunens VA-nät och trots att Vänersborgs egen miljö- och hälsoskyddsnämnd inte tyckte att det behövdes (beslut den 11 juni 2018).

(Jag har beskrivit omständigheterna tämligen noggrant i ett antal bloggar, se framför allt “Solvarm i Mark- och miljödomstolen” från den 30 juni.)

Mark- och miljödomstolen avkunnade följande dom: “Mark- och miljödomstolen fastställer att Anders och Rosemary Solvarm för deras fastighet Vänersborg Sikhall 1:20 inte ska vara avgiftsskyldiga för vatten och avlopp.

” Otroligt! Fantastiskt!"

Gustaf Delin

Vad är 100% hållbarhet?

Vad är “100 % hållbarhet”? Jag ställer frågan till Johan Rockström som av många skäl framstår som den ledande “ideologen” bland civilisationsräddarna. Han är inte “vemsomhelst”. Han anses  globalt som en ledande auktorietet när det gäller klimat- och miljöfrågor.  I en viktig artikel I Svenska Dagbladet den 10 augusti detta år 2019, “Akut läge – så här måste vi ställa om”, använder han begreppet “100 procent hållbarhet” som något av en kardinalformel för vår civilisations räddning. Jag citerar: “Med begränsade naturresurser finns det bara ett sätt att generera välfärd för 10 miljarder människor om 30 år, nämligen  genom 100 procent hållbar utveckling”. Och han menar att denna utveckling karaktäriseras av: “cirkulära produktionsmetoder, effektivitet, innovation och livsstilförändringar kombineras till en ny modernitet. Detta är den nya berättelsen för mänskligheten.” Och ytterligare:  “Hållbarhet är vägen till ekonomisk utveckling, jobb, hälsa, livskvalitet och därmed världens framtid. En ny målbild växer fram. Mänsklighetens fyrljus blir att nå välfärd och rättvisa inom planetära gränser.”   Johan R. har ett rykte för hög trovärdighet. Jag vill gärna tro honom men har I detta fall svårt att göra det oreserverat. Han påstår visserligen, korrekt,  att den 100-procentiga hållbarheten bara kan uppnås “inom planetära gränser”. Jag vill förstå detta som att han refererar till sin epokgörande rapport 2009 som definierar dessa gränser, en rapport som betytt mycket för utvecklingen av min egen  föreställning om en “hållbar biosfär”, ett hållbart utrymme för livets bibehållande och utveckling. Men för mig är en hållbar biosfär helt beroende av att dess naturlagsstyrda uppbyggnad och funktion inte utmanas och störs av krafter som inverkar destruktivt. Med andra ord, den  I biosfären uppbyggande, naturresursskapande,  process som kännetecknas av att solstrålningens exergi och naturens sinnrika teknik samverkar I form av fotosyntesen,  får inte respektlöst utmanas av människans brutalt nedbrytande teknik. Det finns gränser som inte får överskridas. Däri är Rockström och jag överens. Men jag utläser att Rockström hör till dem som tror att människans  teknik skall kunna bidra till att rädda biosfären. Läs ”cirkulära produktionsmetoder”, “innovationer” i citatet ur hans artikel ovan! Är Rockström fullt medveten om att människans teknik, som inte är grundad på naturlagarna, utan på hennes kognitiva begåvning och som kännetecknas av fragmentering av naturresurser och därför aldrig kan lämna ett netto i resursuppbyggnad. Det uppstår i stället alltid ett rejält överskott av nebrytningsprodukter, ofta direkt skadliga genom att de är ohanterliga för biosfärens uppbyggande processer. Har Rockström haft detta i åtanke så framgår det inte tillräckligt klart och entydigt av hans “räddningsrecept”.   Ovanstående leder till en rad frågor som jag menar är avgörande för att den “100-procentiga hållbarheten” enligt Rockström, skall öka mitt förtroende för hans “nya berättelse för mänskligheten”, som jag t.v. skulle beskriva som ett “modernismens lyckorike”. 

Följande är några ”transformationer” som Rockström framhåller som fundamentala för den 100-procentiga hållbarheten. Några kräver närmare klargörande: - förutom att de skall vara fossilfria.  

1.”Hållbar industri”. Vad är det? Vad är ”100% hållbar” industri, bortsett från att den skall vara fossilfri? Kan ”industri”vara 100 procentigt hållbar?  

2. ”Hållbara städer och transporter” Vad är det? Vad är ”100% hållbara” städer och transporter?  

3. ”Cirkulär ekonomi” Kan cirkulär ekonomi vara ”100 procentigt hållbar”? Finns några exempel?  

4. ”Den digitala revolutionen” På viket sätt kan den ”digitala revolutionen” medverka till ”100% hållbarhet”?  

5. ”Begränsad befolkningsutveckling” Vad menas med ”begränsad” befolkningsutveckling? Hur nås en ”hållbar” sådan?  

Dina kommentarer emotses med tacksamhet och intresse. De kommer att förmedlas till bloggens läsare med mina ev. kommentarer.  

Sigtuna i september 2019
Gustaf Delin Medlem Sigtuna Exergiakademi
E-mail:delin@foresight.se
Postadress: Uppsalavägen 25,
19334 Sigtuna,
Sverige

Kommunerna behöver stöd i avloppsarbetet.

Trots ett omfattande tillsynsarbete tillkommer varje år fler dåliga avlopp än vad som åtgärdas. Nu måste staten ändra reglerna, och öka stödet till kommunerna skriver Anders Grönvall, regeringens särskilde utredare om hållbara vattentjänster.

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/kommunerna-behover-stod-i-avloppsarbetet-21976

Kommentar.

Vad är bra avlopp och vad är dåliga? Svaret beror på i vad mån avloppsvattnet renas eller inte och på hur miljöns livsuppehållande förmåga påverkas. 

I det perspektivet framstår de kommunala avloppsreningsverken som miljöskadliga, dels därför de inte renar vattnet och och dels därför att de hindrar resursförnyelsen i miljön. 

I de kommunala "avloppsreningsverken" bryts föroreningar ned till nya, mer fragmenterade föroreningar, som inte syns för blotta ögat, men de försvinner inte.

Med undantag för koldioxid och en del annat, som avgår till omgivningen och det som hamnar i det slam som bildas i reningsverket, finns föroreningarna kvar när vattnet når utloppet. Där utgör de näring för alger, Cyanobakterier och andra organismer med förmåga att utnyttja dem och solljus för att växa. Jämför nedanstående bild.

 

Tillväxten av dessa organismer är första steget i omvandlingen av föroreningarna till nya resurser i form av biomassa, syrgas, m m och en förutsättning för att naturens kretslopp skall fungera och upprätthålla miljöns livsuppehållande förmåga..

I den politiska propagandan görs dock gällande att denna resursförnyelse är miljöskadlig och hindras därför med "miljövårdsåtgärder". Bl a binds näringsämnet fosfat i det slam, som bildas i "avloppsreningsverken". 

Föroreningarna i avloppsvattnet bryts således ned till nya föroreningar och det livsviktiga näringsämnet fosfat avlägsnas innan vattnet släpps ut för att genom fosfatsvält hindra biologisk aktivitet där från att omvandla föroreningarna till resurser i form av biomassa. m m.

Förfarandet är ett brott mot Regeringsformens första kapitel: Statsskickets grunder, § 2, tredje. stycket, som stadgar att: "Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer."

Hållbar utveckling förutsätter att miljöns sammansättning och egenskaper varaktigt hålls konstanta och överensstämmer med vad livet på jorden är beroende av för sin existens. Det betyder att miljöns resurser, bl a biomassan, måste förnyas i samma omfattning som de bryts ned. Uttryckt på annat sätt måste naturens kretslopp fungera i enlighet med bestämmelserna i 1 kap. Miljöbalkens mål och tillämpningsområde § 1:5. Där stadgas, att återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas, så att ett kretslopp uppnås, d v s så att naturens resurser återskapas i samma omfattning som de bryts ned och naturens kretslopp därigenom sluts.

Felet med de kommunala "avloppsreningsverken" är att de motverkar naturens kretslopp och därför är såväl miljöskadliga som olagliga. Varför skall då fastighetsägare, med bättre fungerande avloppsrening, tvingas att ansluta sina avlopp till de kommunala "avloppsreningsverken" och tvingas att bryta mot de ovan anförda lagarna? 

Om rening av avloppsvatten och främjande av livsmiljöns livsuppehållande förmåga.

Agronomie dr. Bengt Bodin Har föreslagit att min artikel "Naturvård eller naturmord" ges plats i min blogg. Han hävdar att den har stort principiellt värde i den pågående naturvårdsdebatten. Han hävdar vidare att artikeln, inklusive där redovisat experiment, borde ges plats i naturvetenskapliga ämnen på gymnasiet. Problematiken som artikeln behandlar är för viktig för att inte lyftas fram i det pågående och sakligt svaga offentliga samtalet beträffande naturvård och bortglömda konsekvenser av olika åtgärder. Kanske kan ungas hjärnor lyckas bättre genom att de är förskonade från begränsande formatering och av det faktum att det är deras framtid som behandlas.

Länk till "Naturvård eller naturmord"

 

 

Avloppsreningsverken är miljöskadliga.

Fallet Anders Solvarm ger ännu en gång anledning till att klarlägga miljölagstiftningens tillkortakommanden och avloppsreningsverkens miljöskadlighet. De renar inte. De bryter ned de inkommande vattenföroreningarna mera fullständigt till nya föroreningar. De minskar också fosfathalten i vattnet för att  hindra tillväxt av alger och andra organismer och de hindrar därmed resursförnyelsen i livsmiljön. Avloppsreningsverken kan därför ses som ett politiskt illusionsnummer, som förvärrar miljöförstörelsen och motverkar livsmiljöns och  livsuppehållande förmåga och därmed också samhällets uthållighet. 

TT meddelade den 17 oktober år 2000 att 80% av bottnarna i Stockholms skärgård blivit syrefria, trots stora miljövårdsinsatser för att undvika en sådan utveckling. Därför skrev jag nedanstående brev om hur avloppsreningsverken fungerar till dåvarande miljöministern Kjell Larsson och med kopia till dåvarande statsministern Göran Persson. 

Jag har inte fått något svar vare sig på detta, eller andra brev till de ansvariga instanserna i samma ärende. Inte heller har miljöpolitiken och lagstiftningen påverkats.

De ansvariga instanserna har missat, att naturen är vad fysikerna kallar ett "självorganiserande dynamiskt system". Den är samtidigt den livsmiljö med resursförnyande och livsuppehållande egenskaper, som omvandlar avfall och föroreningar till nya resurser med solljus. som drivmedel. De har också missat att miljöpolitiken och miljölagstiftningen hindrar denna resursförnyelse och minskar livsmiljöns resursförnyande och livsuppehållande förmåga. Därför kan miljöpolitiken sägas vara miljöskadlig. Det är angeläget att fortast möjligt, revidera den.

Staffan Delin

Solvarms hus

Vilken välfärd tillhandahåller "välfärdsinfrastrukturen"?

Avloppsvattnet, som kommer in i reningsverken, är "förorenat" av ofullständigt nedbruten biomassa, som är högvärdig näring för bakterier och andra organismer och i reningsverken bryts dessa "föroreningar" ned mera fullständigt. De nedbrytningsprodukter som då bildas, utgör fortfarande näring åt organismer, främst alger och andra gröna växter, vilka omvandlar dem till ny biomassa med solljus som drivmedel.

Myndigheterna verkar tro att alger och andra organismer som utnyttjar näringsämnena för att växa och omvandla nedbrytningsprodukter till biomassa, förstör miljön i och med att de orsakar grumling av vattnet och ibland också dålig lukt. Därför förhindrar man organismernas tillväxt genom att ta bort det livsviktiga näringsämnet fosfat från avloppsvattnet, innan det släpps vidare ut i sjöar och vattendrag. 

Det betyder i själva verket att man hindrar att de bildade nedbrytningsprodukterna nyttiggörs genom förnyelse av livsmiljöns resurser i form av biomassa m m. Samtidigt försämrar man livsmiljöns resursförnyande och livsuppehållande förmåga. "Välfärdsinfrastrukturen" tillhandahåller således motsatsen till välfärd. 

Anders Solvarm och andra, som motsätter sig försämring av livsmiljöns resursförnyande och livsuppehållande förmåga och därför motsätter sig att deras fastigheter, som har resursförnyande och i egentlig mening renande reningsanläggningar, tvångsansluts till miljöskadliga kommunala avloppsreningsverk. De menar att de kommunala avloppsreningsverken måste ändras, så att de främjar livsmiljöns resursförnyande och livsuppehållande förmåga i stället för att, som nu, förstöra den.

För att medborgarna skall ha förtroende för samhället och dess institutioner, är det angeläget att berörda politiker och myndigheter öppet redogör för hur naturen och samhället, i sin egenskap av livsmiljön, skall bli uthållig och att de förklarar vari livsmiljöns livsuppehållande förmåga består. Det inger inte förtroende, att hänvisa till paragrafer, bestämmelser och praxis, utan att förklara hur tolkningen av dessa gagnar livsmiljöns livsuppehållande förmåga och samhällets uthållighet.

Staffan Delin

"Bioenergi kan bli kraftfullt verktyg för Sverige”

SvD 2018-01-30.

https://www.svd.se/bioenergi-kan-bli-kraftfullt-verktyg-for-sverige?utm_source=SvDNLI1D&utm_medium=email&utm_campaign=2018-01-30

Klimatförändringarna kan avsevärt begränsas med hjälp av hållbar bioenergi. För att få skjuts på utvecklingen behövs styrmedel som gör det dyrare att släppa ut koldioxid, skriver generaldirektörerna för Skogsstyrelsen, Energimyndigheten, Jordbruksverket och Naturvårdsverket.

Kommentar:

I industrisamhället försörjer vi oss genom att hämta råvaror, drivmedel och andra resurser från livsmiljön och bryta ned dem steg för steg till avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter, via processer som i debatten kallas ”produktion”, ”förädling”, ”skapande av mervärden” och ”konsumtion”. 

Många av dessa nedbrytningsprocesser har vi, sedan mitten av 1800-talet drivit med fossila bränslen, d v s med en resurs som vi också hämtar från livsmiljön och som också bryts ned till bl a koldioxid. Det ökar koldioxidhalten i luften och ändrar atmosfärens klimategenskaper.

För att försöka undvika klimatförändringarna, uppmanas vi nu att ersätta de fossila bränslen med andra drivmedel, bl. a. ”bioenergi”. Vi skall således fortsätta att driva samma resursnedbrytande processer som nu, men de skall  drivas med andra drivmedel än fossila bränslen. Dessa andra drivmedel bryts ned till andra nedbrytningsprodukter än koldioxid.

Rimligen betyder det att Energimyndigheten, Jordbruksverket, Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen skall verka för fortsatt nedbrytning av livsmiljön och dennas resurser i minst samma omfattning som hittills, men med andra drivmedel än fossila bränslen. Det betyder att livsmiljön och dennas resurser, även i fortsättningen, skall brytas ned snabbare än vad livsmiljön förmår att reparera sig och återskapa sina resurser. De fyra myndigheterna beaktar således inte att konsekvensen blir att livsmiljön ändrar sig. Den består ju mer och mer av avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter och mindre och mindre av resurser. Myndigheterna beaktar inte heller att detta medför att livsmiljöns fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper ändras. T ex. minskas och förstörs dess livsuppehållande egenskaper och förmåga och denna förmåga är livet på jorden beroende av för sin existens.

För att upprätthålla de betingelser på jorden som vi är beroende av för att kunna leva, räcker det inte med att stirra sig blind på koldioxidhalten i luften och hur den påverkar atmosfärens klimategenskaper. 

För att varaktigt upprätthålla naturens livsuppehållande förmåga, är det nödvändigt att beakta hela naturen och i dess egenskap av solljusdrivet självorganiserande dynamiskt system, som har förmåga att förnya sig och sina resurser och därmed upprätthålla livet här på jorden.

Frågan är varför Energimyndigheten, Jordbruksverket, Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen  nöjer sig med att bara "rädda" klimatet och varför de struntar i att "rädda" livsmiljöns livsuppehållande förmåga? Det är ju ändå den som vi är beroende av för vår existens.

Mera om detta finns att läsa på min blogg:  http://www.sdelin.se

Staffan Delin.

 

”Leva hållbart är inte bara individens ansvar”

https://www.svd.se/leva-hallbart-ar-inte-bara-individens-ansvar

Står vi inför en hotande kris eller är det bara att shoppa vidare? Det är dags att ansvaret för en hållbar konsumtion flyttas från individer till politiken. Och då krävs tydliga politiska signaler, skriver tre forskare vid Stockholm Environment Institute.

Kommentar:

Hållbarhet beror på mycket mera än konsumtion. Mera precist får uttagen och nedbrytningen av resurser från naturen, som är livsmiljön, inte vara större än förnyelsen av resurserna där. Denna naturens förmåga överskrider vi, i industrisamhället, alltsedan mitten av 1800-talet. Industrisamhället fungerar därför som en "resursnedbrytningsmaskin", som hämtar resurser i form av råvaror,  drivmedel och andra naturresurser från livsmiljön och bryter ned dem till avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter. Det leder i sin tur till att livsmiljöns fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper ändrar sig. Dess resursförnyande och livsuppehållande förmågor minskar. Situationen har med tiden blivit mycket allvarlig.

Mera och utförligare om detta finns att läsa på min blogg: http://www.sdelin.se  

Staffan Delin. 

Naturens livsuppehållande förmåga måste räddas.

 Att bara rädda klimatet räcker inte.

Sofia Ulver psykologiserar i Dagens Nyheter över att medelklassens långresenärer struntar i klimathotet:

https://www.dn.se/kultur-noje/sofia-ulver-darfor-struntar-medelklassens-langresenarer-i-klimathotet/

På samma sätt som andra koldioxidutsläpp hotar dessa utsläpp från flyget klimatet och så länge som mera koldioxid släpps ut i atmosfären än vad som tas upp från den av växter, som omvandlar den och binder den i biomassa, ökar koldioxidhalten i luften och påverkar klimatet. Därför får inte kolhaltiga resurser från naturen brytas ned till koldioxid  m m snabbare, än de återbildas där.

Hittills har debatten handlat om att "rädda" klimatet genom att inte släppa ut koldioxid från förbränning av fossila bränslen till luften. Den har inte handlat om att "rädda" naturens livsuppehållande förmåga. Men det är denna naturens livsuppehållande förmåga som måste räddas, om mänskligheten skall fortsätta att existera varaktigt.  

För att upprätthålla naturens livsuppehållande förmåga, måste dennas fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper hållas konstanta inom snäva gränser. Koldioxidhalten i luften ingår i denna  fysiska och kemiska sammansättning och klimatet är en bland naturens många  egenskaper.

Den stora utmaningen för oss människor ligger dels i  att vi bryter ned  livsmiljön och dennas resurser snabbare än de återskapas ur de nedbrytningsprodukter som bildas och dels i vår bristande medvetenhet om den ekologiska roll vi måste spela, för att resursförnyelsen i livsmiljön skall fungera och neutralisera resursnedbrytningen så att vi själva kan överleva långsiktigt.

Att moralisera över medelklassens flygande må döva det egna samvetet och inge en känsla av att själv ha högre moral, än de som  flyger för sitt nöjes skull och i flygplan som spyr ut koldioxid från förbränning av fossila bränslen. 

Men om vi menar allvar med att förverkliga FN:s miljökvalitetsmål och med att att göra samhället uthålligt,  måste vi fråga oss vad våra investeringar i infrastruktur och industrianläggningar innebär. Ökar de, eller minskar de, omvandlingen av koldioxid och andra avfall, föroreningar och nedbrytningsprodukter, till nya resurser?Det måste också klarläggas hur det förhåller sig med de arbetstillfällen och den  sysselsättning som tillhandahålls i samhället. Förbättrar de resursförnyelsen, d v s  ökar de omvandlingen av avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter till nya resurser? Eller ökar de rent av resursnedbrytningen? Har vi över huvud taget några tekniska processer som kan skapa mera resurser än de måste bryta ned för att skapa dem? D v s finns det någon teknik som kan skapa energi?

Vad har våra politiker att säga? Har de ens ställt sig sådana frågor? 

Staffan Delin

 

 

Jonas Mosskin i DN: Flygets olidliga lätthet

https://www.dn.se/kultur-noje/jonas-mosskin-flygets-olidliga-latthet/?forceScript=1&variantType=large

2017 var året då psykologen Jonas Mosskin flög mer än någonsin – både på jobbresor och semestrar med familjen. Samtidigt skenar ångesten över flygets stora utsläpp. Nu hoppas han att medelklassen tar täten i en klimatrevolution.

Kommentar:

Den stora utmaningen för oss är dels  att vi bryter ned  livsmiljön och dennas resurser snabbare än de återskapas ur de bildade nedbrytningsprodukterna och dels vår omedvetenhet om den ekologiska roll vi måste spela, för att själva överleva långsiktigt. 

Det är då lätt att moralisera över medelklassens flygande. Det må döva det egna samvetet  och inge en känsla av att själv vara förträfflig och ha högre moral, än den del av medelklassen som  flyger för sitt nöjes skull, i flygplan som dessutom spyr ut koldioxid från förbränning av fossila bränslen, högt upp i atmosfären!

Är det bättre att investera i infrastruktur, industrianläggningar och arbetstillfällen, som bryter ned livsmiljön och dennas resurser med elektricitet som drivmedel i stället för med fossila bränslen, även om denna elektricitet är alstrad i solkraftverk, vindkraftverk, och vattenkraftverk och inte ger ifrån sig koldioxid! 

Men  bryts inte livsmiljön och dess resurser ned ändå? Förlorar inte livsmiljön sin livsuppehållande förmåga ändå? Borde vi inte fråga oss hur vi skall bete oss för att livsmiljön skall fortsätta med att uthålligt tillhandahålla de livsbetingelser, som livet på jorden är beroende för sin existens? 

Vad har våra politiker att säga? Har de ens ställt sig frågan?

Staffan Delin

 

Kommentar från Archie Duncanson 2017-12-18   11.30

Från: duncansonian@yahoo.com

Grattis och lycka till med din blogg, Staffan!

Varje röst behovs, och din är kompromisslöst rakt och strängt fokuserad på kruxet: naturens kretslopp får inte rubbas!

Mvh

Archie.

 

Hjärtligt tack Archie.

Naturens kretslopp får förvisso rubbas och rubbas hela tiden. Den biologiska utvecklingen på jorden är ett bevis och den fortgår hela tiden. Det viktiga är att det måste vara ett kretslopp, d v s de nedbrytningsprodukter som uppstår via de (resurs)nedbrytande - de katabola processerna i livsmiljön måste omvandlas till resurser igen via de (resurs)uppbyggande - de anabola processerna där. Detta är också sedan länge stadgat i lagen, i miljöbalkens första kapitel § 1. Men regering, myndigheter och flertalet företag struntar i det. Menar man allvar skall man inte investera i verksamheter och inte skapa arbetstillfällen, som medför att mera resurser bryts ned än vad som skapas. Hur kommer investeringarna och arbetsmarknaden  då att se ut? Vilka sysselsättningar och vilka företag skulle finnas? Via en lång rad av politiska beslut har vi manövrerats in i en dödsfälla och i den sitter vi nu fast ordentligt.

 Anders Ejerhed och jag varnade för denna utveckling i bilaga 13 till 1974 års energiprognosutredning. Vår rapport har beteckningen SOU 1974:65 och har titeln: "Energi i ett långt tidsperspektiv". (Det finns en sammanfattning av den på min blogg i min brevväxling med Anders Wijkman). Högre makter i Sverige ogillade det Anders Ejerhed och jag skrev i utredningen och både jag och Anders marginaliserades och förvisades ut ur "forskarsamhället"

 För min del tvingades jag, under mordhot, säga upp mig från min anställning som forskare. Jag polisanmälde saken och genom det sätt på vilket ärendet hanterades har jag förstått att det låg högre makter än en forskningschef bakom hotet. Anders Ejerhed "emigrerade" till Norge. 

I Sverige har vetenskapen och forskningen  ställts i "samhällets och demokratins tjänst", d v s politiserats och blivit ett politiskt instrument för manipulering av opinionen och måste numera skyddas mot ifrågasättande och sanning.

Klimatpolitiken är inriktad på att minska koldioxidutsläpp från förbränning av fossila bränslen, men inte på att minska nedbrytningen av livsmiljön och dennas resurser. Nedbrytningen skall drivas vidare med andra drivmedel, som man har hittat på diverse exotiska namn på. Som jag förstår saken har "klimatpolitiken" blivit ett illusionsnummer.

M h h

Staffan

Miljonsatsning på förnybar energi: ”Fara på riktigt”

Svenska Dagbladet: 9 nov, 2017

https://www.svd.se/miljonsatsning-pa-fornybar-energi-gors-inte-tillrackligt/av/peter-alestig

 

Sverige ger 50 miljoner kronor till en ny internationell fond som ska hjälpa tillväxtländer att ställa om till förnybar energi. Beskedet kommer från ett toppmöte i Paris, lett av energiminister Ibrahim Baylan (S) – som samtidigt oroas av att omställningen går för långsamt.

Kommentar

För att vara meningsfull, måste satsningen riktas in på att upprätthålla livsmiljöns resursförnyande och livsuppehållande förmåga. För att nå det syftet måste miljöns fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper hållas konstanta och överensstämma med vad livet på jorden är anpassat till och beror av för sin existens. Att inrikta sig bara på den lilla del av livsmiljön som utgörs av atmosfären och på dennas klimategenskaper räcker förvisso inte. 

Hela livsmiljön med sina bestånd av fisk, skog och övrig biomassa, måste också hållas konstant med avseende på sin kemiska och fysiska sammansättning och sina egenskaper och den måste också vara optimerad beträffande sin resursförnyande och livsuppehållande förmåga.

 Detta uppnås inte genom att ersätta fossila bränslen med s k förnybar energi. Även denna energi, egentligen dessa drivmedel, används av oss människor för att hämta resurser från livsmiljön och sedan, steg för steg, bryta ned dem till avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter via vad som i debatten kallas produktions- och konsumtionsprocesser. Nedbrytningsprodukterna hamnar  förr eller senare i livsmiljön. I den mån dessa inte omvandlas till resurser igen via de resursförnyande processerna i livsmiljön, ändrar de livsmiljöns sammansättning och egenskaper, vilket i sin tur leder till att livsmiljöns livsuppehållande förmåga minskar och livet på jorden, sådant vi känner det, hotas

Den politik som satsningar  på "förnybar energi" är ett uttryck för, torde fungera för att stärka makthavarnas populäritet och politiska legitimitet  och inge deras väljare framtidstro och utvecklingsoptimism. Så länge människor tror att "räddningen" av klimatet genom minskade utsläpp av växthusgaser från förbränning av fossila bränslen tillåter dem att leva sina liv som vanligt och räddar deras försörjning, torde  klimatpolitiken fungera ångestdämpande. Men i takt med att livsmiljön bryts ned och dess resursförnyande och livsuppehållande förmåga minskar, kommer människor att tvingas inse, att  det är livsmiljöns resursförnyande och livsuppehållande förmåga som måste beaktas och upprätthållas varaktigt. Det är därför angeläget att ge politiken en sådan inriktning.

 

Staffan Delin

”Demokratin måste pausas för att lösa klimatkrisen"

 https://www.svd.se/demokratin-maste-pausas-for-att-losa-klimatkrisen

 

Enligt professor Jørgen Randers är problemen med den globala uppvärmningen så allvarliga och akuta att vi inte kan invänta att demokratin får ha sin gång.

– Klimatkrisen kräver en lösning som är lite dyrare och lite mer opraktisk på kort sikt. Och det kortsiktiga är det människor ser. Därför kommer den politiker som presenterar en långsiktig lösning att mista sitt jobb, säger han.

 Kommentar.

För professor Randers må klimatkrisen te sig som ett allvarligt hot mot samhället och vårt sätt att leva och kan inte avvärjas snabbt nog. Andra söker tröst och nöjer sig med att inte tänka längre än näsan räcker. Politiker lär sig snabbt att utnyttja detta och att uppfinna de "sanningar" de har behov av för tillfället.

Klimatkrisen må vara allvarlig, men likafullt är klimatförändringarna snarast ett av många symptom på en underliggande och mycket allvarligare kris. Den består i att livsmiljöns resursförnyande och livsuppehållande förmåga sviktar och livet på jorden, sådant vi känner det, hotas. Den krisen löser vi inte genom att inrikta oss på bara klimathotet. Det är de livsbetingelser, som livsmiljön tillhandahåller och som livet på jorden är beroende av för sin existens, som måste upprätthållas varaktigt. Problemet är att vi bryter ned livsmiljön och dennas strukturer och andra resurser snabbare än de återbildas via de resursförnyande processerna där. Konsekvensen är att livsmiljöns sammansättning och egenskaper ändras så att dess livsuppehållande förmåga försämras undan för undan. 

Atmosfären och luften ingår i denna livsmiljö och klimatförändringarna beror på att luftens sammansättning ändras när halterna av koldioxid och andra s k växthusgaser ökar i den och ändrar luftens klimategenskaper. Andra ex på förändringar av livsmiljön är minskande bestånd av skog, fisk och annan biomassa och att arter dör ut. Sammantaget innebär dessa förändringar att livsmiljöns resursförnyande strukturer bryts ned och att dess resursförnyande och livsuppehållande förmåga minskar. Detta avhjälps inte med den klimatpolitik som förs. Det krävs en politik som beaktar både resursförnyelsen och resursnedbrytningen i livsmiljön och uppmärksammar att resurserna där inte får brytas ned och förbrukas snabbare än de återbildas..

Ett allvarligt problem i sammanhanget är att samhällets styrande eliter, i likhet med de flesta av oss andra, saknar relevant kunskap om hur livsmiljön fungerar. I allmänhet uppfattar man inte att den är ett självorganiserande dynamiskt system som förnyar sig och sina resurser genom att omvandla avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter till resurser. Inte heller uppfattar man att de resursförnyande processerna ytterst drivs av exergin i den solstrålning som livsmiljön växelverkar med. 

Länk: exergiakademin.se/Politisk_handlingsforlamning_mm.pdf

Det är också viktigt att sätta sig in i teknikens möjligheter och begränsningar. Inte minst viktigt är att göra klart för sig var gränsen går för hur effektiva tekniska och andra omvandlingsprocesser kan bli.

Länk: exergiakademin.se/Teknisk_utveckling.pdf 

Det är beklagligt att kravet på att förstå och vederbörligen beakta naturlagarna och kravet på att motbevisa dem innan de förkastas, har luckrats upp sedan vetenskapen och forskningen ställdes i "samhällets och demokratins tjänst," d v s politiserades. Detsamma gäller beträffande kravet på att  utsagor som görs i vetenskapens namn, skall vara sanna. Ett ex på uppluckring av sanningskrav är att den politiska eliten, i vetenskapens namn, hävdar att energi kan produceras och konsumeras,  trots att energin, enligt termodynamikens lagar, är en konstant storhet och inte kan produceras och trots att dessa naturlagar fortfarande gäller i den fysiska verkligheten och inte har kunnat motbevisas.

Professor Randers må tycka att problemen med den globala uppvärmningen är så allvarliga att ett elitstyre är bättre än demokrati, om världen ska lyckas lösa den akuta klimatkrisen. Man kan också tycka att diktaturen Kina tillhandahåller en tydlig förebild för hur ett sådant elitstyre kan se ut. Frågan är dock om en sådan elit förstår vad deras beslut leder till. Risken är stor för att okunniga makteliter, med diktaturens hela makt och handlingskraft, löser fel problem med katastrofala konsekvenser.

Som tidigare framhållits är lösning av klimatkrisen inte detsamma som att upprätthålla de livsbetingelser som livet på jorden beror av för sin existens. Den klimatpolitik som förs är snarast ägnad att inge väljare tillit till politikerna, framtidstro och utvecklingsoptimism. Så länge människor tror att "räddningen" av klimatet genom minskade utsläpp av växthusgaser tillåter dem att fortsätta att leva som vanligt, torde detta politiska illusionsnummer fungera ångestdämpande. Men i takt med att livsmiljön bryts ned och dess resursförnyande och livsuppehållande förmåga minskar, kommer människor att tvingas inse, att det är livsmiljöns livsuppehållande förmåga som måste beaktas och upprätthållas varaktigt och att det är angeläget att ge politiken en sådan inriktning.

Staffan Delin

Debatt

 Tankar beträffande el-bilar.                  2017-08-26.

 

    Fores är ju en lobbyorganisation för elbilar och inget annat. Att det skulle vara en tankesmedja är ren nys.

    Jag har nyligen studerat en rapport från Boston Consulting Group om elbilar med batteridrift.

    Slutsatser i korthet:

1. Elbilens kostnader blir bara överkomliga för vanligt folk om den subventioneras av skattebetalarna.

2. Laddningsinfrastrukturen kan bara bli verklighet om den subventioneras av  skattebetalarna.

3. Bilbatterierna kostar, som insatsvara på OEM nivå, dvs hos bilfabrikanten c:a  $ 10-15000:- dvs c:a SEK 100 000:- till detta kommer försäljningsmarginaler, så slutpriset hos kund hamnar kring SEK 150 000 

4. Om, och endast om elbilsproduktionen subventioneras av skattebetalarna  och volymerna stiger kan produktionspriset pressas till c:a 50 000:- kronor på OEM nivå .

5. Om staten subventionerar elbilar blir världsproduktionen av elbilsbatterier C:a $ 60 miljarder  annars sjunker den till $5 miljarder.

6.Om inte staten subventionerar elbilarna kommer det att ta mellan 12 (Europa)- 40 år (Japan) innan konsumenten tjänat tillbaka kostnaden för elbilsbatteriet i besparade bensinkostnader.

Livslängden för batteriet är bara cirka 10 år, dvs andrahandsmarknaden är död.

Nu har jag inte nämnt ett ord om elbilens miljöpåverkan p g a elproduktion och utvinning av litium, nickel och kobolt.

 

Vem betalar Fores?

Hur kan man sprida sådan smörja?

Nu kommer jag att fortsätta med att studera Litium metallens utvinningskostnader och miljöpåverkan.

Jag undrar hur länge kan Fores hålla på med detta?

Mvh

Philippe

 Tack Anna-Lena för ditt inlägg.

 https://www.nyteknik.se/fordon/stora-utslapp-fran-elbilarnas-batterier-6851761#conversion-122831618

Det är viktigt att skapa klarhet.

 

 

Kommentar från Bengt Bodin                                        2017-08-22 

 Tack för detta tänkvärda inlägg.

Det skrivs en hel del i press, tankesmedjor och bloggar om miljö och långsiktighet. Tyvärr är det mesta strunt. Staffan Delin beskrivning är däremot seriös och insiktsfull. Självklart väcker den irritation på vissa håll men knappast någon kan uppfatta det han skriver som annat än omtanke om vårt gemensamma livsrum, vår grundläggande försörjning.

Jag har själv arbetat med miljö och uthållighet i många år och har försöka förmå tveksamma att göra en översiktlig bedömning av planetens uthållighet på egen hand. Etablissemangets syn på saken är för lekmannamässig.

Via ett hyggligt uppslagsverk eller nätet kan alla konstatera att jordens markarea är 15,05 miljarder hektar. Med hänsyn till nuvarande befolkning vilar vår försörjning således på i medeltal 2 hektar per person. Halva denna area är öknar, torrstepper, glaciärer, berg-och fjällmassiv, tundror och urban mark som bara har mycket blygsamt bioproduktion. En person har således ca ett hektar d.v.s. 100 x 100 m att förlita sig på som försörjningsbas, vilken dessutom ska delas med medlevande organismer. Och, havens fauna är allvarligt överutnyttjad. Visst uttrycker många tvivel när frågor av detta slag ventilleras. Tvivel är naturligt och i allmänhet sunt. Vår ”spelplans” mått enligt ovan kan dock kontrolleras av var och en. Våra utbildnings-försummelser beträffande ekologiska villkor tvingas vi lämna därhän. Ämnet är inte prioriterat och har utvecklats till en tummelplats av ignorans. Egentligen behöver vi inte krångla till det ytterligare för att få en vägledning som tyvärr svider i skinnet.  

Det inses att arean inte räcker. Kanske kan den svara för 30 procent av en i-värdsmedborgares anspråk. Arean kan inte heller lämna ifrån sig mer än vad den kan förnya om vi avser att leva vidare. Till födan räcker den i allmänhet men till vår tekniska rekvisitas tillverkning och underhåll liksom till resande av skilda slag räcker den inte. Man kan under viss tid ta från lagren i jordskorpan. Man kan även ta från andra medborgare med sämre förmåga att värna sin försörjningsbas. 

Vi lever egentligen redan efter denna sistnämnda princip. Lönemässigt  gynnade, även riksdagledamöter och regeringsföreträdare, utnyttjar för sitt värv åtskilliga världsmedborgares biologiska försörjningsbas. Deras ömkan om fattiga och underförsörjda bör därför tas med en nypa salt. Inom industrins och myndigheters toppar är situationen än mer utmanande. I-världens medborgare utnyttjar per capita ca 3 världsmedborgares försörjningsbaser. 

 Staffan Delin framhåller tydligt att vi är beroende av en fungerande natur; att det vi tar ut ur den inte får överskrida dess nybildningsförmåga. Är det inte självklart? Likafullt har mänskligheten, som kollektiv, övertrasserat denna förmåga i mer än 150 år. 

Bedöm översiktligt vad 100 x 100 m normalnatur kan avkasta och vad denna avkastning räcker till. Glöm inte att räkna in kostnaden för bilen och dess infrastruktur, båten, bostaden, utbildning, vård och omsorg, resande, m.m. i kalkylen. Självklart kan man som hittills under viss ytterligare tid plussa på med lagrade tillgångar från tidigare eoners bioproduktion, m.m. Man kan även, utan ägna sin plånbok en tanke, beklaga allvarlig underförsörjning på olika håll i världen där tillgången av bioproduktiv mark tas i bruk av andra. En följd av marknadens spelregler. 

Med ökande befolkning minskar naturligtvis per capitaarean. Dess produktivitet minskar även till följd av markexploatering, erosion, jordflykt, förorening, vattenbrist och matjordsförsämring. 

Min eloge till Staffan Delin som beskriver den globala miljösituationen på ett stramt och sakligt sätt. Vad han kämpar för är de facto våra efterkommandes livsmiljö. Detta är viktigt för mig. Har ni läsare möjligen också barn och barnbarn?

Bengt Bodin, agronomie doktor:

 (bengtbodin@gmail.com.

 

Svar till Bengt Bodin      Nora 2017-09-02.

Tack Bengt för din kommentar.

Du skriver att du har försökt att förmå tveksamma att göra en översiktlig bedömning av planetens uthållighet  och att etablissemangets syn på saken är för lekmannamässig. 

Beror människors tveksamhet kanske på att de litar på politiker och andra ansvariga instanser? Många tror nog att de ansvariga har satt sig in i och begriper vad man talar om och själva tror att planeten skall bli uthållig och att vår framtid räddas med de åtgärder de vidtar. 

Om man tror på myndigheterna kan det tyckas vara irrelevant att, som du gör, utgå från bara odlingsareal per person.  Då är det rimligt att tycka att man måste beakta att forskning och ekonomiska och tekniska framsteg skall förbättra arealavkastningen och skapa resurser. Från myndighetshåll görs ju gällande, att "förädling" av växter och djur har mångdubblat skördarna och produktionen av kött och mjölk. Detta stämmer förvisso, om man inte beaktar att det konventionella jordbruket är "dopat." Det har gjorts beroende av att man tillför det konstgödsel, bekämpningsmedel och diverse andra resurser och resurser, d v s exergi, som förbrukas. Försöker man odla de "förädlade" grödorna utan sådan tillförsel, får man se hur stora skördarna blir. 

De där resurserna - den där exergin - som man dopar jordbruket med, hämtas från andra ställen i livsmiljön. Det innebär att livsmiljön förlorar exergi och därmed minskar inte bara dennas exergiinnehåll utan också dess resursförnyande och resursuppbyggande förmåga.

Men situationen är värre än så. I avloppsreningsverken bryts s k syrekonsumerande föroreningar i vattnet ned och fosfat fälls ut. Det utgående "renade" avloppsvattnet är inte renat. Det innehåller nya föroreningar som är mera fullständigt nedbrutna och mycket låga halter av fosfat. När detta vatten kommer ut i recipienterna, d v s i sjöar och vattendrag, kan växter och andra organismer inte göra om dem till nya resurser i form av biomassa, eftersom det inte finns tillräckligt med fosfat i vattnet. Det innebär att naturens kretslopp inte fungerar. Avloppsreningstekniken bryter mot  Miljöbalken § 2 (kunskapskravet), § 3 (krav på bästa möjliga teknik) och § 5 (kretsloppsprincipen).

Motsvarande torde gälla beträffande annan avfallshantering. Vi skulle knappast ha några avfallsupplag och knappast heller några miljöproblem, om Miljöbalkens bestämmelser verkligen efterlevdes. Då skulle ju rimligen alla föroreningar, avfall och andra nedbrytningsprodukter omvandlas till resurser igen och i samma takt som de bildas.

Och hur förhåller det sig med de politiska kraven på ökad sysselsättning och ekonomisk tillväxt? Skall den ökade sysselsättningen bestå i ökade uttag och ökad nedbrytning av resurser från livsmiljön, eller skall den bestå i ökad resursförnyelse där? Hur skulle den i så fall se ut? Och varifrån skall den ekonomiska tillväxten komma? Skall den komma från ökade uttag och ökad konsumtion och nedbrytning  av resurser från livsmiljön?

Staffan Delin

 

Bengt Bodin svarar:

Jag tror inte att det går att nå fram till en meningsfull förändring utan stegvis beskrivning av situationen som involverar (intresserade) medborgare. Jag tänker mig att ett enkelt sätt är att få acceptans för att exploateringsutrymmet är påfallande litet. Påfallande litet!! Jag undviker i dagligt tal de mer krävande förklaringarna. Inte ens våra uppburna oponionsbildare och politiker tycks kunna ta till sig de självklarheter, i sak, som du slåss för. Inte ens förhållandet att natursystemets förnyelseförmåga sätter gränsen för hur  dess resurser kan utnyttjas tycks väcka funderingar som kommer till uttryck i det offentliga samtalet.

Det dopade jordbruket har förvisso inneburit ökad försörjningsförmåga. Under den tid jag personligen kan överblicka (ca 60 år) har skördarna i medeltal fördubblats och effekter av växtskadegörare minskat kraftigt i odlingstekniskt avancerade länder. Att resurskostnaden för dessa förbättringar genom uttag från andra delar av natursystemet och genom belastning av detsamma genom övergödning och bekämpningsmedelsspridning har vi adapterats till och behagat glömma. Den mänskliga arbetsinsatsen i livsmedelsproduktionen har under samma tid minskat mycket kraftigt och ersatts med maskiner och andra insatsmedel för vilka resurser tas ur naturresursbudgeten. För att få grepp om detta måste man tillgripa ett emergianalytiskt betraktelsesätt. Det är lite krångligt och passar dåligt i tankesmedjor där inte ens självklarheter kan hanteras. Det förefaller åtminstone vara så att politiken, med alla sina hänsynsvillkor på gott och ont, sätter ribban för vad som är relevant och diskusionsvärt. Så hamnar vi i frågan om växthusgaser som bara är en del av avfallskapandets olägenheter. Att fundera över energiomsättningens konsekvenser för natursystemets funktion och förnyelseförmåga blir för komplicerat för beslutsetablissemang och väljarkår.

Jag inbillade mig att en uppfattning om måtten på den bioproduktiva naturyta som står till buds per capita skulle kunna bidra till tänkandet. Jag var naturligtvis (medvetet) naiv. Betraktelsesättet förutsätter ju insikten att den biologiska produktionen utgör grunden för liv och aktiviteter och att teknik och dess alster är för resurskrävande och därför bara kan förbehållas ett fåtal om målet är uthållighet.

Så som tillvaron nu utvecklas är förmögenhet en schimär. Andra krafter i folkdjupet kan nog väntas ta över efterhand. Det finns provkartor på saken runt om i världen. Jag har därför tillåtit mig att jämföra vad människor tycker sig vara värda av "livsutrymme", försörjningsareor, på andras bekostnad och hur denna försörjningsbas kan motiveras, nyttiggöras och behållas.

Ja Staffan. Det syns mig att vi närmar oss vägs ände. Livsmiljön är satt under hård press och inte minst du har fört fram orsakerna. Ytterst handlar det om en frapperande misshushållning av vårt livsrum betingad av oförmåga att se dess villkor. Befolkningsökningen och fattigdomsbekämpningen (konsumtionsökningen) torde bli den sista spiken. En viss tidsutdräkt kan man ana när hundratals miljoner människor efterhand söker sig bort från outhärdligt klimat, konkurrens, stridigheter och underförsörjning .

 

Staffan Delin svarar:

Visst Bengt. Det är intressant att våra uppburna opinionsbildare och politiker inte tycks kunna ta till sig självklarheten att natursystemets förnyelseförmåga sätter gränsen för hur  dess resurser kan utnyttjas. Det är också intressant att dessa du nämner, undviker att besvara brev och klarlägga. I stället väljer de att behandla den, som uppmärksammar och beskriver samhällets problem och misslyckanden, som en folkets och samhällets fiende och mordhotar och fördömer vederbörande i termer av fascist, nazist, kommunist och extremist. Tror de kanske att det är så man kan lösa problemet?

Staffan Delin

 

Europas bästa klimatpolitik?

Frågan är om regeringens klimatåtgärder ens är en halvmesyr, om avsikten är att "rädda" miljön.

"I den kommande budgeten tar vi nya viktiga steg mot målet om att bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer. Vi förverkligar vallöftet om ett nytt bonus-malus-system för nya lätta fordon samt genomför Bränslebytet, skriver ministrarna Magdalena Andersson (S) och Per Bolund (MP)." Klimatet är vår tids ödesfråga, skriver de vidare i Svenska Dagbladet söndag 3 september 2017. 

Klimatfrågan är förvisso allvarlig, men ändå är den bara ett av många symptom på den verkliga ödesfrågan. Den är att livsmiljön förändrar sig därför att den bryts ned snabbare än den reparerar sig och dessa förändringar pågår sedan mitten av 1800-talet. Resultatet är att livsmiljöns strukturer och andra resurser bryts ned undan för undan. De blir avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter som inte omvandlas tillbaka till resurser igen. Det leder i sin tur till att de livsbetingelser, som livet på jorden beror av förstörs och vår egen existens urholkas och hotas. Denna utveckling måste hejdas. Jämför Miljöbalkens kapitel 1, § 1: (Hållbar utveckling)

Nedbrytningen av livsmiljön måste minska drastiskt. I längden får den inte vara större än resursförnyelsen där, och resurserna måste dessutom förnyas genom att de bildade nedbrytningsprodukterna omvandlas till nya resurser igen,  bl a via växternas fotosyntes. Jämför Miljöbalkens kapitel 2, § 5: (Kretsloppsprincipen)

Bilismen bryter ned resurser från livsmiljön och förnyar dem inte. Detta oavsett vilka drivmedel som används för att driva den. Att byta ut fossila bränslen mot andra drivmedel minskar utsläppen av koldioxid från förbränning av fossila bränslen, men alla andra nedbrytningsprodukter som bilismen orsakar återstår att omvandla till nya resurser, om  livsmiljöns sammansättning och egenskaper, inklusive dess livsuppehållande förmåga, skall upprätthållas.

Vårt samhälle med sin industri är dock ett vida större problem när det gäller nedbrytningen av resurser från livsmiljön."Utsläppen" från samhället - från skorstenar, avloppsledningar och avfallsströmmarna till avfallsupplag - motsvarar i princip bilarnas utsläpp av avgaser och mycket av "utsläppen" sprids ut i livsmiljön och förorenar den. Visserligen omvandlas en del av dem till nya resurser igen i livsmiljön, men så länge inte allt blir till resurser, förorenas livsmiljön och dennas sammansättning och egenskaper ändras Det är helt enkelt en parallell till hur koldioxidutsläppen ändrar luftens sammansättning och klimatet. Jämför  Miljöbalkens kapitel 1, § 1, (Hållbar utveckling) och kapitel 2, § 5: (Kretsloppsprincipen)

Frågan är om regeringens klimatåtgärder ens är en halvmesyr, om avsikten är att "rädda" miljön, d v s  att varaktigt upprätthålla livsmiljöns förmåga att tillhandahålla de livsbetingelser, som livet på jorden, i sin nuvarande form, beror av för sin existens?

Staffan Delin

 

 Fossila subventioner äter upp klimatsatsning: ”Ineffektivt”

Regeringen lägger nästa år 5 miljarder extra på miljö och klimat. Men parallellt med den rekordhöga satsningen fortsätter fossil energi att subventioneras – med långt mer pengar.

Av Jenny Stiernstedt

Svenska Dagbladet 2017-09-17.

 

Kommentar:

Tror man att pengar kan göra underverk, kan nog regeringens satsning av 5 miljarder extra på klimat och miljö se tjusigt och ambitiöst ut och inge framtidstro och utvecklingsoptimism. Om man genomskådar att pengar egentligen bara kan användas för att betala människor för något, är man rimligen mera skeptisk. Frågan blir då snarast vad de, som kommer i åtnjutande av dessa pengar, kan uträtta. Kan de t ex försöka ändra fysikens lagar så att de passar våra makthavare? I så fall skulle dessa slippa förneka, bagatellisera och förklara bort termodynamikens lagar. Dessa naturlagar är politiskt obekväma i och med att de tydliggör hur ihåliga våra ekonomiska teorier och politiska ideologier är. Dessutom leder miljöförstörelsen till att termodynamiken blir allt svårare att negligera och därmed uppstår ett mycket svårt politiskt dilemma när den skall förnekas och förklaras bort.

Miljöproblemen inklusive klimatförändringarna beror på att vi omsätter energi och är uttryck för termodynamikens lagar. Vår omsättning av energi innebär att livsmiljön och dennas strukturer och andra resurser bryts ned till avfall föroreningar och diverse andra nedbrytningsprodukter snabbare än dessa omvandlas tillbaka till strukturer och resurser i livsmiljön igen, via de resursförnyande processerna i där ,vilka drivs av solstrålningen.

Hittills har våra beslutsfattare förnekat, bagatelliserat och förklarat bort konsekvenserna av termodynamikens lagar. Resultatet är att livsmiljön bryts ned och förändras. Den mister mer och mer av sin livsuppehållande förmåga. Det är därför mycket angeläget att hejda denna utveckling genom att minska energiomsättningen i samhället. Det behövs inga 5 extra miljarder av skattebetalarnas pengar för att inse detta. Det är bara att besvära sig med att sätta sig in i vad termodynamikens lagar innebär och sluta med att förneka, bagatellisera och förklara bort dem. Jämför bilaga 13,"Energi i ett långt tidsperspektiv" i  SOU 1974: 65. 

Staffan Delin

http://weburn.kb.se/metadata/787/SOU_7257787.htm

 

 

 

 

Är det lagen eller politiken som gäller?

Britt Hallgren frågar:

Västra Götaland ska bli fossilfritt. I tisdags beslutade Västra ­Götalandsregionen och läns­styrelsen om en kraftsamling för att nå de regionala klimatmålen. ttela 2017-09-25. Vad anser du?

Staffan Delin svarar:

Det är bra om Västra Götalandsregionen når klimatmålen. Ännu bättre vore om den rättar sig efter gällande lag. Jämför Miljöbalken kapitel 1.

1 kap. Miljöbalkens mål och tillämpningsområde 

1 § Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl. 

Miljöbalken skall tillämpas så att 

• 1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan, 

• 2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,

• 3. den biologiska mångfalden bevaras,

• 4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas, och 

• 5. återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås. 

Enligt lagen skall bl a kretslopp förverkligas. Det betyder att livsmiljöns fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper skall hållas konstanta så att livsmiljön varaktigt tillhandahåller de livsbetingelser, som livet på jorden är beroende av för sin existens. Kretslopp innebär att livsmiljöns strukturer och andra resurser återbildas i samma takt som de bryts ned och genom att de avfall föroreningar och andra nedbrytningsprodukter, som bildas genom resursnedbrytningen, omvandlas tillbaka till resurser igen.

När lagen följs ökar inte halterna av växthusgaser i luften och klimatmålen nås. Därtill bibehålls hela livsmiljöns fysiska och kemiska sammansättning och egenskaper och den kan då varaktigt tillhandahålla de livsbetingelser, som vi är beroende av för vår existens. Frågan är varför Västra Götalandsregionen nöjer sig med att kraftsamla för att nå klimatmålen? Det vore mycket bättre att kraftsamla för att uppnå kretslopp och därigenom göra såväl livsmiljön som samhället uthålliga med förmåga att varaktigt tillhandahålla de livsbetingelser, som vi är beroende av för överlevnad och välfärd.

 Staffan Delin 

Kommentar:

Frågan är snarare vad hundraåringar och andra skall sysselsättas med i framtiden. Sysselsättningen i industrisamhället består huvudsakligen i att hämta resurser från livsmiljön och omvandla dem till diverse produkter. I debatten kallas detta märkligt nog produktion, förädling och skapande av mervärden och människor tjänar pengar på verksamheten. 

"Produktionen" och "mervärdena" konsumeras och förbrukas, d v s bryts ned och omvandlas till avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter. 

Vår ekologiska roll har blivit att hämta och bryta ned resurser från livsmiljön till nedbrytningsprodukter och lämna dessa till livsmiljön. Den får ta hand om dem och, om möjligt, omvandla dem till nya resurser igen. 

Alltsedan industrialismens genombrott i mitten av 1800-talet har våra uttag av resurser från livsmiljön och nedbrytning av dem, varit större än livsmiljöns förmåga att återskapa dem och att reparera sig själv.

Därför bryts livsmiljön ned och förlorar resurser samtidigt som mängderna av avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter ökar där. Fenomenet brukar kallas miljöförstörelse. Denna innebär att livsmiljön ändrar sin fysiska och kemiska sammansättning och sina egenskaper och förlorar mer och mer av sin livsuppehållande förmåga.

 

Miljöförstörelsen är priset för den ekonomiska utvecklingen. Vi tjänar pengar på att ta ut resurser från livsmiljön och kallar det för "råvaruproduktion". Vi fördelar dessa resurser mellan oss med pengar och ekonomi och ju mera pengar vi tjänar desto mera resurser kan vi köpa, konsumera och bryta ned till nedbrytningsprodukter av skilda slag. Så kan vi bete oss tills det inte finns resurser att hämta från livsmiljön. Då sitter vi där med våra pengar och ekonomin, men har inga resurser att fördela mellan oss. Vad skall vi då ha pengarna till? Vad skall vi sysselsätta oss med? Finns det några hundraåringar att sysselsätta?

Staffan Delin

DN Debatt. "De gamla partierna bromsar den nödvändiga förnyelsen"

 De gamla partierna bromsar den nödvändiga förnyelsen

Publicerad 2017-10-03 

Demokratin hotas inifrån. Samtidigt saknas svar från den etablerade politiken på de hot som tornar upp sig. Var är visionerna? Var är omställningsplanerna för den fjärde industriella revolutionen? Valet 2018 blir avgörande. Vi måste agera som om fredliga revolutioner är möjliga, skriver Kristina Persson, Mats Svegfors och Sverker Sörlin. 

Kommentar:

Är inte visionen att att samhället skall vara uthålligt och är inte omställningsplanen att förverkliga denna uthållighet? 

Ett uthålligt samhälle tillhandahåller varaktigt de livsbetingelser, som livet beror av för sin existens. Om samhället och livsmiljön, som det ingår i, inte varaktigt tillhandahåller dessa livsbetingelser är det inte uthålligt per definition.  

Omställningen till hållbarhet hindras av okunnighet om de villkor som gäller för att livsmiljön skall fungera på det sätt som krävs. Det är viktigt att förstå att naturen, d v s livsmiljön, är självorganiserande och förnyar sig och sina resurser genom att omvandla allehanda nedbrytningsprodukter som bildas där till resurser, med solljus som drivmedel. Lika viktigt är att förstå, att det är på det sättet den upprätthåller de livsbetingelser, som vi beror av för vår existens. Såväl ekonomin som miljövårdspolitiken och välfärdspolitiken indikerar allvarliga kunskapsbrister  härvidlag.

Den ekonomiska politiken och välfärdspolitiken förutsätter att resurser tas ut från livsmiljön (s k råvaruproduktion). Dessa resurser omvandlas med hjälp av tekniska och andra processer till dels "nyttiga" produkter (s k förädling och skapande av mervärden) och dels till avfall, föroreningar och andra nedbrytningsprodukter, vilka överlämnas till livsmiljön via skorstenar, avloppsledningar och ”renhållningsförfaranden”. De ”nyttiga” och ”förädlade" produkterna fördelas, via ekonomin, mellan människor och konsumeras, d v s bryts ned till diverse  nedbrytningsprodukter de också och överlämnas till livsmiljön. M a o bryts resurserna från livsmiljön ned och nedbrytningen genomdrivs med tekniska och andra processer, som drivs med allehanda drivmedel. Även dessa hämtas från livsmiljön och de bryts också ned till nedbrytningsprodukter i form av avgaser, aska, spillvärme m. m.

Så går det till alltsedan industrialismens genombrott i mitten av 1800-talet. Vi började då använda fossila bränslen i form av torv, kol, och olja förutom vattenkraft, vindkraft. Senare tillkom också kärnkraft och "alternativ energi" som drivmedel för nedbrytningen av resurser från livsmiljön och nedbrytningen ökar i takt med att mera drivmedel blir tillgängliga för att driva den.

Innan vi började bryta ned resurser med fossila bränslen var vi tvingade att hålla den inom de gränser, som sätts av resursförnyelsen i livsmiljön. Och då, vid mitten av 1800-talet, uppgick jordens befolkning  till mellan 1,2 - 1,5 miljarder. Nu är vi 7 miljarder och om livsmiljön varaktigt skall tillhandahålla de livsbetingelser, som livet på jorden beror av för sin existens,  får dessa 7 miljarder rimligen inte förbruka och bryta ned livsmiljön och dennas resurser snabbare än att livsmiljön hinner reparera sig och förnya sina resurser. Rimligen betyder detta att 7 miljarder människor måste försörja sig inom ramen för en resursförnyelse, som inte är större än den, som stod jordens befolkning till buds i mitten av 1800-talet. Rimligen är den mindre nu, eftersom vi, p g a miljöförstörelse, har försämrat livsmiljöns resursförnyande förmåga sedan dess.

Mot denna bakgrund finns anledning att betvivla möjligheten att uthålligt livnära 7 miljarder människor under sådana omständigheter. Kan vi förhindra att vår försörjningsbas förstörs och bryter samman? Står vi kanske inför att sanningen bakom industrisamhället och välfärdspolitiken inte kan döljas, bagatelliseras och pratas bort så länge till? Kommer sanningen att  manifesteras i industrisamhällets och välfärdspolitikens sammanbrott? 

Demokratin hotas inifrån, skriver Kristina Persson, Mats Svegfors och Sverker Sörlin. Detta torde vara en konsekvens av att politikerna har tillåtit sig att prioritera bort budskapets autenticitet till förmån för politiskt mera attraktiva utsagor.

Politikerna har rimligen ett större ansvar än medborgarna i gemen eftersom de, till skillnad från sina väljare, har propagerat för sin förmåga att tillvarata väljarnas intressen och gjort anspråk på att medborgarna skall överlåta sin medborgarmakt till dem och låtit sig avlönas av medborgarna för att reda ut, sätta sig in i och skaffa sig överblick i olika frågor, för att fatta rätt beslut i sina väljares ställe. De är då  rimligen skyldiga att sanningsenligt förklara innebörden och konsekvenserna av dessa beslut för sina uppdragsgivare. 

Det är oetiskt att missbruka väljarnas fullmakt genom att t ex avge löften som strider mot naturlagarna och som därför aldrig kan infrias och underlåta att upplysa sina uppdragsgivare om detta. 

I och med det har ansvaret för - och omsorgen om sanningen prioriterats bort. Omsorgen om vår egen och våra barns framtid och förutsättningar har blivit oförenlig med realpolitiken och demokratin hotas av kollaps.

Staffan Delin