Natursystemet är livets fundament

 (Fredrik Karén framhöll i en ledare i SvD att i god journalistik inräknas även berättelser som hjälper oss längre i tanken, ger perspektiv eller förklarar samband som vi kanske inte tidigare funderat över.  

Bengt Bodin, Agr. dr.

Ekonomi är sedan länge en angelägenhet mellan människor och befattar sig inte med natursystemets villkor och begränsningar. En gång innebar begreppet ”kunnandet om husets-livsrummets förvaltning”. Numera beskriver det en artefakt utan anknytning till den fysiska verkligheten.  Monetärekonomiska överväganden har blivit utslagsgivande i praktiskt taget all strategisk planering. En märklighet eftersom det är natursystemet som upprätthåller vår livsmiljö och timliga försörjning och dessutom utgör ekonomins grundvalar. 

Är vi i konflikt med villkoren för natursystemets hållbarhet? Ja, i hög grad. Att det inte diskuteras av samhällsutvecklingens ansvariga kan förklaras av att situationen är mycket svårhanterad. Dels finns internationella komplikationer dels saknas insikter bland många med inflytande över politikens utformning. Det är därför tills vidare enklare att betrakta naturkapitalet som outtömligt. Misshushållningen börjar dock upplevas bland människor vilket bl.a. motiverat utformningen av våra nationella miljömål. Dessa mål visar på ambitioner men strategin för att uppfylla dem är torftig. Giftfri miljö, levande sjöar och vattendrag, myllrande våtmarker, Levande skogar, ett rikt odlings-landskap, samt ett rikt växt- och djurliv ingår i målen och kan bejakas av alla men är i huvudsak känslouttryck. Konsekvenserna av och för vårt resursutnyttjande berörs knappast alls. I realiteten innebär måluppfyllelsen faktiskt återgång till den situation som i materiellt avseende rådde då målen kännetecknade tillvaron. Politiskt utrymme för en sådan förändring existerar inte men kan möjligen skapas. Det finns för närvarande en strävan att föra in miljömålens budskap i skolundervisningen. Förvisso välkommet men förutsätter naturligtvis att de återspeglas i samhällets handlingsmönster för att få effekt. Huruvida detta kännetecknar samhällsmiljön kan var och en bedöma.

För närvarande inriktar vi oss främst på växthusgasernas olägenheter och hoppas att intelligens och kreativitet ska leda fram till något nytt utan klimatpåverkan och utan nämnvärda materiella försakelser.  Med historiskt perspektiv i åtanke bör vi fråga oss om intelligens och kreativitet någonsin kännetecknat förvaltningen av vårt livsrum och om förhoppningen därför har kontakt med verkligheten. Erfarenheten pekar snarare på att makt, girighet och tävlingslusta dominerar vårt handlande på bekostnad av eftertanke och framsynthet.  

Inte heller föreställningarna om ”förnyelsebar energi”, klimatsmarthet, grön ekonomi, cirkulär ekonomi, m.m. som alstras i olika tankesmedjor ger tillförsikt eftersom aktörerna sällan uppvisar trovärdiga kunskaper i fysik, kemi, biologi och allmän logik. En kvalificerad vetenskaplig granskning av vad natursystemet kan erbjuda långsiktigt och vilket utrymme detta lämnar för vår gemensamma konsumtion, inom hållbara gränser, är därför mycket angelägen. Uppgiften kommer att kräva stor integritet och frånvaro av aktörer med mer traditionella bevekelsegrunder än våra samtida och efterkommandes väl och värdiga liv. 

Det internationella intresset för växthusgaser och deras konsekvenser för klimat och produktion har ökat. Parismötets efterklang var närmast euforisk. Som viktigt mål framhölls ”fossilfri” energiförsörjning genom utveckling av s.k. förnyelsebar energi. Naturligtvis är även växt- och djurrester i fossiliserad form ”förnyelsebara” i den mening som avses men viktigare att stryka under är att energi inte kan förnyas (termodynamikens första lag). Energi är en konstant storhet. Att begreppet ”förnyelsebar energi” likafullt ständigt återkommer i politikers och tankesmedjors utfästelser beror på tankemässig slapphet eller avsiktlig desinformation. Kanske ingår även uppfattningen att naturlagarnas villkor krånglar till den kreativa processen, - att det är komfortablare och mer spännande att gå till verket ”förutsättningslöst”. 

Att ersätta fossila energibärare är ett enormt beting. Drygt 80 % av den globala energiförsörjningen vilar för närvarande på kol, olja och gas. Här ingår även el-genereringen som globalt sett till drygt tre fjärdedelar är beroende av fossila drivmedel. Något att begrunda i tankesmedjor och inför beslut om t.ex. miljöbilsubventioner. Från ”färsk biomassa” som ved och växtrester i olika former kommer ca 10 %. Denna biomassa avger emellertid mer koldioxid per utvunnen kilowattimme än fossilt material. Att saken inte kommenteras beror på uppfattningen att den koldioxid som frigörs när biomassa omsätts fångas upp vid vegetationens nybildning och därför kan bortses ifrån.  Att den globala vegetationsmassan fortlöpande minskar trots sin blygsamma roll i drivmedelsförsörjningen har inte uppmärksammats. En femtedel beräknas ha förbrukats under de senaste 100 åren och i tilltagande takt. Till detta kommer minskningen av bestånden av animaliska organismer i havens och markernas ekosystem. Den totala biomassans minskning återspeglas naturligtvis i motsvarande mängd utsläpp av koldioxid och andra nedbrytningsprodukter.

Med utgångspunkt i bl. a. parismötets ambitioner står mänskligheten inför kravet att mönstra ut fossila energibärare och att minska uttaget av färsk biomassa. Bortfallet av arbetsduglig energi (exergi) som följer på detta antas kunna ersättas med exergi från vatten- och vindrörelser, direkt solljus och kärnkraft (om världsspridd kärnteknologi accepteras). Nedbrytningen av naturresurser ska därmed fortsätta men med andra drivmedel. Någon generell restriktion när det gäller naturresursuttag är inte för handen. Från praktiskt taget alla politiska sammanslutningar hävdas istället att lösningen på dagens problem ligger i att öka flödet av varor och tjänster genom arbete (s.k. ekonomisk utveckling) vilket innebär ökad konsumtion och nedbrytning  av den sedan länge övertrasserade naturresursbasen. Att försöka analysera vad vi verkligen behöver av produkter tycks innehålla för många obehagliga tankeled.  

Vi vet att det som i grunden gör planeten livsduglig för oss är de gröna växternas assimilation av solljusenergi jämte uppsamling av koldioxid och spridda närsalter; den välkända process som avkastar energirika organiska föreningar ur vilka natursystemets organismer byggs upp och försörjs. På detta sätt upprätthålls en termodynamisk kontrast, i form av kemisk energi, som skiljer jordens miljö från t.ex. månens och som möjliggör liv. Systemet har en betydande potential men även en bortre gräns som bestäms av dess möjlighet att upprätthålla sig själv, d.v.s. att fortlöpande ersätta uttagen som görs genom nybildning.  Eftersom nybildningen sedan länge har varit betydligt mindre än uttagen har allvarliga problem skapats. Vi måste därför inse att ett hållbart tillstånd på Jorden inte medger att natursystemets upparbetningsförmåga överskrids varaktigt. All omsättning av energi och materia måste stämmas av mot denna förmåga. Våra materiella aktiviteter begränsas alltså inte av brist på arbetsduglig energi utan på natursystemets möjlighet att rekonstruera de resurser vi med hjälp av tillgänglig exergi omvandlar till avfall eller till produkter som efterhand blir avfall. Det är hög tid att förespråkare för ”uthållighet” tar utgångspunkt i detta faktum.

Det inses säkert att mängden konsumenter multiplicerad med konsumtionen per konsument har avgörande betydelse i sammanhanget. Att motverka de växande problemen genom stram familjeplanering och stram dämpning av konsumtion (och typ av konsumtion) tycks dock vara politiskt omöjligt. Ärendet har åtminstone tills vidare överlåtits till planetens självreglerande funktioner vilka är omutliga.

Planeten uppfattas av de flesta som nästan oändlig. Samtidigt vet vi bestämt att markytan är 15,05 miljarder hektar och att ungefär hälften av denna areal kan betraktas som bioproduktiv (d.v.s. bidrar till den ultimata termodynamiska kontrasten).  Öknar, berg- och fjällmassiv, glaciärer och ”urbaniserade” marker räknas därför bort. Torrstepper, tundror och halvöknar ger dock periodvis visst tillskott via betande djur. Det hävdas ibland att alger, mask och insekter kan räknas in som livsmedelssubstitut. Dessa organismer måste dock försörjas med uppsamlad biomassa eller tas ur systemets ”naturliga” skafferi som direkt eller indirekt försörjer även andra organismer med viktiga ekologiska funktioner. Det existerar ingen gratis lunch i natursystemet.

Med dagens världsbefolkning på 7,5 miljarder har vi i medeltal ca ett hektar (100 m x 100 m) bioproduktiv mark per person som försörjningsbas.  Denna areal är dessbättre ännu tillräcklig för att producera livets nödtorft för världsbefolkningen. Emellertid, i Sverige unnar vi oss liksom i de flesta länderna i EU och på andra håll, i medeltal en halv bil per person vars resurskrav ska debiteras försörjningsbasen. Kan detta klaras vid sidan av alla andra personliga teknikaliteter, del i kollektiva insatser av skilda slag, föda, boende, utbildning, resor, omvårdnad, förströelser m.m.? Naturligtvis inte. Inte tillnärmelsevis ens med långt driven samordning. Dylik konsumtion kräver andras uppoffringar. En medelinnevånare i i-världen behöver åtminstone 6-7 hektar, d.v.s. 6-7 människors försörjningsbas. Kompletteringen tas från planetens krympande lager, från människor ”utan förmåga att hävda sitt innehav”, från efterkommandes livsförutsättningar och från natursystemets andra organismers behov. Någonstans måste det ju tas. Den underliggande värdegrunden existerar även i vår Regering och Riksdag där man betonar empati och generositet utan att störas av att man per person i detta kollektiv utnyttjar mellan åtta och fjorton människors försörjningsbaser för sitt värv. Inom bank- och industriverksamhet förekommer betydligt högre krav på ”gottgörelse” för insatser som regelmässigt saknar kontakt med natursystemets hållbarhetskriterier. Problem kan förväntas när pengars bytesvärde gentemot absoluta nödvändigheter sjunker.  Detta är ingen unik händelse i historien. Det nya är att planeten numera som helhet är övertrasserad. Fortsättningen handlar därför inte om socialistiska eller kapitalistiska förhållningssätt utan om snöd överlevnad.  Vi får hoppas att det finns förutseende nog att behålla bioproduktiva marker under gemensam domvärjo när efterhand internationellt kapital letar refuger.

Det är säkert bekant att flera i dag välbeställda länder för egen livsmedelsförsörjning tecknat långtidsarrenden i fattiga, överbefolkade länder. Detta antyder att siffror och sedlar har trovärdighetsproblem. Vi kan nog utgå ifrån att dessa odlingsmarker knappast kommer att återlämnas. Inget ”utvecklat land” kan hantera tilltagande basal underförsörjning.  Under sådana förhållanden framstår dessvärre militära insatser och terror som mer troliga val. Vi ser exempel på detta i Europas närområden. 

Bengt Bodin Agr. dr.